Ode till en reservoarpenna

Ack, du penna av svart och guld,
Med svärtat bläck och ebenholts,
Du skapar ord med stor finess,
Trots min egen okunskap.

Oh, du penna av svart och guld,
De ord du skriver är skönheten,
Personifierad, med vackra drag,
Trots min fula handstil.

 

Tack till Sara för idén. Och här har ni anledningen till att jag inte  är poet. Hade jag levt i gamla Grekland skulle jag troligtvis ha blivit avrättad för mitt brott mot poesin. Men nu gör jag inte det och jag hoppas att denna min ursäkt till alla poetvänner kväser eventuella aggressioner.

Nu kanske någon frågar sig om denna penna verkligen är så fantastiskt, och då kan jag direkt säga att ja, det är den. Som Martine sa igår då vi diskuterade handstilar, apropå brevlajvet, att en bra penna kan göra under för en mindre bra handstil, som min. Kanske är det därför jag tycker så mycket om den.

Det var med denna penna som jag skrev nio brev natten till igår. Nio brev är inte flugskit när det kommer till handvärk, skall jag tala om för er. Kanske är det då dags att börja skriva mina böcker old school style? Papper och penna, ingen rättstavning och inget automatiskt radavstånd! Ja, om jag nu är så förälskad i den här pennan, sätt igång och skriv!

Eller inte. Kanske är det också därför jag och Pennan ännu kommer så bra överens, för att jag inte har tärt på vårt förhållande genom att överanvända den än. Det är och förblir min brevpenna. Lite som att du aldrig skulle äta upp din brevduva…

Skrivkramp och inspiration

Efter att jag igårkväll skrev nio handskrivna brev tänkte jag förbereda dagens blogginlägg. Men det kom inget. Jag hade ingen idé alls på vad jag skulle skriva, men tänkte att det nog skulle dyka upp något imorgon. Och efter att jag idag lackat, sigillat och kuverterat nio handskrivna brev var jag övertygad om att inspirationen skulle komma flygande som ett litet tefat i rymden. Men ingenting. Och då slog det mig. Jag har fått skrivkramp!

Jag trodde uppriktigt sagt inte att jag skulle kunna få skrivkramp på bloggen men, som vi alla vet, går högmod före fall. Men skam den som ger sig, och jag är inte sämre än att jag kan vända någonting negativt till någonting positivt! Här skall skrivas om skrivkramp!

När jag skriver så får jag, som alla, stundom skrivkramp. Det blir halt blankt i huvudet och jag kan stirra på det öppna textdokumentet och inte ha en aning om hur jag skall komma vidare. Problemet är mindre under november, då jag egentligen bara skriver och aldrig riktigt tänker efter. Skulle jag fastna har jag min synopsis så att jag vet vart jag ska och dessutom en sjuhelsikes tidspress. Problemet kommer snarare då jag kan skriva i lugn och ro, då jag kan fundera över vad det är jag vill ha sagt och hur jag vill säga det.

En person hävdade förra hösten att det var omöjligt att skriva utan inspiration, något som jag och många med mig protesterade mot. Majoriteten av all skrivtid har inte alls med inspiration att göra utan att bara sätta sig ner och skriva. Den här personen ansåg senare att det krävdes inspiration för att ta sig upp på morgonen, någonting vi andra snarare kallade självbevarelsedrift, så personen ifråga skall väl tas med en skopa salt. Dock insåg jag då att det faktiskt finns människor (jag är ibland en av dem, men jag försöker att inte låtsas om det. Det skulle göra det här inlägget dubbelmoraliskt och så kan vi ju inte ha det!) som bara sitter och väntar på att inspirationen skall gripa tag i dem  och svepa med dem till lyckans förlovade land där de kan skriva om allt och ingenting med aldrig sinande ord. För det är lite så det känns, när man är inspirerad. Det är inte helt olikt en känsla av oövervinnelighet (och vad var det vi sa om högmod?), vilket gör att när skrivkrampen väl kommer, och den kommer att komma, så känns det tusen resor värre än då man bara tvingar sig till att skriva. Det är då skrivandet har blivit ett yrke.

Dessutom, apropå inspiration, så fick jag en fantastisk inspirations-CD skickad till mig från underbaraste Karin igår! Det kommer alltså inte bara bli spionmusik till nästa skrivprojekt, vilket vi alla (läs: jag) ser på med lättnad och glädje. Återigen, stort tack till Karin!

Fick för övrigt tips från mest fantastiska (här skräder vi minsann inte superlativen!) Ninni på en blogg med skrivdon och allt annat som på något vis har med fysiskt skrivande att göra, Palimpsest. De hade till och med ett inlägg om TTSS! Jag älskar när jag inte är den enda som tycker om saker och ting.

Och sist, men inte minst, en bild på min älskade reservoarpenna (inte min, men samma modell. Var inte så petiga!)

Faran med att läsa

För det finns en sådan, och hör sen! Nu menar jag ju förstås inte fara som i att man som Chapman kommer att skjuta kändisar för att man läser Räddaren i nöden, eller att man skulle bli så världsfrånvänd av denna fantastiska läsupplevelse att man helt enkelt slutar leva sitt riktiga liv. Nej, jag menar något betydligt simplare än så, nämligen faran för en författare att läsa och påverkas.

Något som är gemensamt för alla de skrivkurser jag har gått, de Att skriva-böcker som jag har läst är att de som tips säger åt den aspirerande författaren att ta en bok av sin favoritförfattare och skriva av ett stycke. Antingen att försöka skriva det som författaren själv men i andra ord, eller att helt enkelt skriva samma scen på sitt eget sätt. Det är en bra övning, influeras man av många författare så utvecklar man en egen stil minst lika väl som om man inte influeras alls. Faran kommer istället då det skall till att planeras en ny bok.

Som jag skrev i föregående inlägg så var jag fasligt inspirerad av Tad Williams när jag var yngre. Jag läste honom då jag var fjorton och plötsligt började jag skriva noveller om första världskriget (trots att detta är en så fruktansvärt liten del av Otherlandserien. Då jag tog inspiration från de böckerna till 2006 års NaNoWriMo så var det istället Science Fiction-delen jag hakade upp mig på.), något som jag aldrig hade varit intresserad av tidigare. Jag blev en första världskrigsnörd och läste På västfronten intet nytt, vilket bara spädde på mitt nörderi. Jag var inte särskilt varierad på den tiden. Alla novellerna handlade om en tjej, vid namn Jay, som på ett eller annat vis hamnade mitt i första världskrigets skyttegravar och där träffade hon alltid Paul Jonas (för det hette huvudpersonen i Otherland och han delade förnamn med huvudpersonen i På västfronten intet nytt. Det är ett förbannat bra namn.). Det fanns alltid två manliga biroller, Müller (återigen tagna rakt av från både Otherland och På västfronten intet nytt. Otherland hade en anledning till att döpa karaktärer från På västfronten intet nytt, men den tänker jag inte avslöja) och någon annan som jag inte minns namnet på. Och där fanns alltid en kvinnlig antagonist som herre Jeanine. Anledningen till att jag minns det här? Jag skrev väl i alla fall ett tiotal noveller på exakt samma tema. Den längsta var på runt trettio sidor och jag var så stolt när jag skrev ut den och såg hur lång den var. Jag var så rar på den tiden.

Nu var ju detta som sagt ett bra tag sedan och jag har blivit betydligt mindre influerad av andra författare. Eller snarare; jag skriver inte bara fanfiction längre. Jag säger inte att en författare inte skall läsa, tvärt om! Bara att en författare måste vara försiktig med vad hon skriver efter att ha läst. Att inspireras är en sak och kan förvånansvärt lätt glida över i att skriva exakt samma bok som någon annan.

För övrigt köpte jag Mullvaden idag (boken som Tinker, Tailor, Soldier, Spy bygger på). Kommer min nästa bok att bli en rafflande spionthriller? Eller kommer huvudpersonen att byta namn till Benedict? Mm… Jag gillar det namnet också!

Läste för övrigt just att Otherland tydligen skall bli film ^_^

 

Genrer och färger

Den första bok jag skrev, ett elände som jag raderade så snart NaNoWriMo 2006 var över, var en Science Fiction som var pinsamt lik Tad Williams’ Otherlandserie. Otherlandserien var den som fick mig att börja skriva på riktigt, den första bokserien som jag önskar att jag hade skrivit. Att det blev ett fiasko var nog oundvikligt, jag hade ingen som helst plan för var jag ville komma eller hur jag skulle komma dit. Att skriva utan plan funkar för somliga, men inte för mig, och 2006 blev en bra läxa.

Året efter övergick jag till skräckgenren. Jag skrev en duktig synopsis och förvånades över hur lätt det gick att skriva när jag bara visste vad det var jag var ute efter. Året därpå digiutvecklades min genre till skräckdeckare. Jag trivs ganska bra där, men efter att jag började brevlajva har jag blivit mer nyfiken på steampunk. Att göra ett helt genrebyte är lite för läskigt för att jag skulle våga mig på att skriva en hel roman sådär direkt, men en novell lite här och där kommer det nog att bli.

Steampunk är inte den enda genren jag är nyfiken på att testa. Att skriva en episk fantasyroman hade inte alls varit fel. Mitt problem då det kommer till fantasy är dock att jag inte alls är särskilt sugen på att hitta på en helt ny värld (vilket förvisso inte är nödvändigt, särskilt inte om man väljer att skriva inom urbanfantasy-genren), samt att jag hyser en viss motvilja mot alla dessa färger som fantasyböcker, i alla fall den episka sorten, tycks vara fulla av. Nu tjänar ju dessa färger (och adjektiv i stort) ofta ett syfte inom fantasy som inte behövs då det kommer till andra genrer. I fantasy, och science fiction, skall ofta helt nya företelser presenteras, nya raser, nya varelser, nya maskiner, och utan färger och en uppsjö adjektiv är det svårt att beskriva hur det monstret som rövar bort barn ser ut. Problematiken med färger dyker upp då det gäller att minnas hur man beskrev vad. Vad gäller generella saker, som raser, varelser och maskiner brukar nog de flesta skriva ner en utförlig beskrivning av dessa att kunna återgå till. Nej, det är de små tingen som kan vara farliga. Vilken färg hade egentligen den där jackan hon hade på sig? Var bilen svart eller grå? Och vilken färg hade egentligen den där viktiga stenen som hjältarna skulle leta efter?

Mycket rättas till i redigeringen men även den bäste kan missa någonting och enligt vad jag har lärt mig så ger en läsare sin författare i regel tre chanser. Efter det tredje misstaget slutar läsaren att läsa och går vidare till något annat. Ännu något mycket individuellt men inte desto mindre att tänka på.

För övrigt så köpte jag igår en underbart vacker steampunk-kjol och en likaledes underbart vacker klocka i samma stil!

Akta oss för ACTA

Idag blir det ett kortare inlägg medelst telefon (jag är högteknologisk!), och ämnet lite allvarligare.
Idag har jag, för första gången på länge, varit och demonstrerat. Vi var en stor grupp medborgare som demonstrerade mot detta absurda lagförslag (jag lägger upp en länk till en superbra förklaring så snart jag kommit hem till min dator).
I vanliga fall brukar det jag är rädd för var helt andra saker, som dödsbubblor och gammablixtar, så det här är illa. Jag säger som Hamlet:
Ur led är tiden, ve att jag är den
som fötts att den vrida rätt igen.

20120225-162247.jpg

 

Edit: Och HÄR är den utlovade länken med superbra förklaring till vad ACTA egentligen handlar om.

Manuspitch 2.1, och ett spöke

Nu är manuset både pitchat och inskickat! Har ni tid och möjlighet får ni gärna hålla en tumme eller två. Håll också tummarna för talangfulla Rebecca Mörtberg, som även hon har skickat in sitt manus. Det är med blandade känslor som jag tryckte på skicka-knappen på mailen. Å ena sidan hade jag velat fortsätta att redigera, gå ner på djupet och börja mixtra med smådetaljer, å andra sidan är det fantastiskt skönt att det för stunden inte ligger i mina händer. Jag kan inte göra någonting för mitt manus för stunden och den hjälplösheten är i det närmaste behaglig.

Idag har jag dessutom roat mig med att spela rollspel med M, N, E och T. Eller M, E, N, T, som en förkortning till ”mentalsjukdom”, vilket passar utmärkt då det var skräckrollspel i H.P Lovecraft-anda som vi gav oss på. Det gick bra, alla överlevde (vilket är långt ifrån en självklarhet i bordsrollspel). Det som var desto värre var att åka hem helt ensam mitt i natten. Det slutade med att jag stod och väntade på bussen på en lite mer befolkad hållplats, mitt emot gamla Vasa sjukhus (numera Chalmers Vasa).

I brist på annat tog jag upp min smarta mobiltelefon för att ta en bild och se om jag kunde göra något intressant av den, och döm om min förvåning när jag tittade på bilden efteråt! Kanske var det bara min ännu skrämda hjärna som inte kunde låta bli att spela mig ett spratt, kanske var det någonting helt annat. Kan ni se vad det är som är underligt med den?

För övrigt fick jag idag träffa den underbara människa som lämnade ”I believe in Sherlock Holmes”-lappen i vår butik! Otroligt trevlig och jag kunde inte annat än att förvandlas till en fangirl av sällan skådat  slag! Sprid ordet! Vi tror på Sherlock och Moriarty var riktig!

(Benedeict Cumberbatch skall vi nog inte prata om idag. Inte ett ord skall jag säga om honom.)

Originell

Det finns bara ett begränsat antal berättelser, grundstommar, i världen. Det är en rätt deprimerande utgångspunkt när man tänker på det. Det finns ett begränsat antal grundstommar och de har alla redan blivit skrivna. hundratusentals, miljontals gånger, ty obegränsad är människans fantasi. Det finns näst intill obegränsat med varianter att framföra en av dessa berättelser.

Jag hör till den sortens människor som kan se en biofilm hur många gånger som helst om jag tycker om den (som ni nog har kunnat gissa er till vid det här laget). Tvärtemot vad många tycks tro så har jag inte fått för mig att den kommer att sluta annorlunda, eller att jag kommer upptäcka någonting som jag missade den första gången (även om sådant alltid är roligt). Nej, jag tycker om resan till målet. Jag tycker om att se filmer, eller läsa böcker, som är mer än sitt slutmål. Det är för övrigt ett mycket underhållande sätt att lära sig, och utforska, olika dramaturgier.

För att återgå till det jag faktiskt tänkte skriva om (det är ett under att jag verkar konsekvent såpass ofta som jag ändå gör. Det är alldeles för lätt att dra iväg åt något sidospår), så är det fruktansvärt svårt att vara helt originell. Vare sig din bok slutar sorgligt, lyckligt eller vemodigt så kommer många böcker att ha slutat på samma sätt. Dör hjälten? Överlever hjälten? Dör alla? Sätts skurkarna i fängelse? Får de varandra?

Tack vare att det finns så få variationer i grunden tvingas författare att utforska mer av de lager som skall klä in grundstommen av berättelsen och skilja den från mängden. Hur tyngande tanken på det begränsade antalet berättelser än månde vara så finner jag en drivkraft i just detta. Hur skall en författare göra sina böcker speciella? Hur skall en författare kunna chocka, och överaska, sina läsare och bevisa att ett begränsat antal grundstommar på intet sätt begränsar antalet varianter av dem?

Det hela handlar om tolkningar. Vi ser inte på saker och ting på samma sätt, och även små variationer på hur vi ser på något kan få stora förändringar för en berättelses slutgiltiga form. Och tack vara det kan en läsare hitta de varianter som tilltalar just henne i många olika författares verk.

Även om mina berättelser inte alltid följer mina egna preferenser, så tycker jag om när det goda vinner. Det har blivit vanligare och vanligare att gå ifrån den mallen, något jag tycker är synd. Vare sig det goda är i form av en riddare på vit häst eller en äldre kommissarie med grånande tinningar, så blir jag alltid gladast om det goda på ett eller annat vis segrar.

Har ni föresten hört talas om den här Benedict Cumberbatch? Riktigt duktig kille, kan nog bli något stort en dag.

Tidigare äldre inlägg