Tinker, Tailor

Igår såg jag Tinker, Tailor, Soldier, Spy, en helt underbar film i Tomas Alfredsons regi. Jag har en stark känsla av att jag och herr Alfredson har en hel del gemensamma prioriteringar, något som jag glatt överraskad insåg ganska tidigt i filmen.

Det här är inte någon filmblogg, jag är inte vidare bra på att recensera någonting alls och faktum är att jag inte är särskilt intresserad av att göra det heller. Så varför skriva om den alls? Är det för att rekommendera den? Delvis. Men inte bara.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy bygger på en bok av John le Carré som jag tyvärr inte har haft nöjet att läsa än. Titeln kommer från rimmet Tinker, Tailor och där ser jag den första kopplingen till mina egna böcker, även om jag tenderar att göra rimmen till mer centrala delar än vad det verkar ha blivit i Tinker, Tailor (av filmen att döma. Sedan är det ju en fråga om var gränsen till ”centrala delar” går. Någonstans vid solar plexus?).

Filmen använder sig av en alldeles fantastisk berättarteknik där nutid och dåtid vävs samman på ett underbart behagligt sätt och där ser jag en andra likhet till mina egna böcker. Jag är nämligen barnsligt förtjust i att ha en parallellhistoria, ett kort avsnitt innan varje kapitel som binder ihop historien och ger en bakgrund till det som sker.

Jag läste för ett bra tag sedan en kommentar på Läckbergs blogg där någon hade klagat över formatet. Personligen tycker jag att formatet på en deckare är en del av charmen. Att lägga in parallellhistorier gör man ju som man vill med, men över lag finns det vissa ”regler” att följa, beroende på vilken sorts deckare man väljer att skriva. Jag kan komma att återkomma till detta i senare inlägg, om jag känner mig sugen på att avslöja hemligheten ;p (Som för övrigt går att få tag i överallt.)

Och ja, jag är ett stort fan av Benedict Cumberbatch.

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. kmcollin
    Feb 11, 2012 @ 00:10:07

    Jag gillar också att ha parallella berättelser (och att läsa böcker/se filmer med det). Den första boken jag någonsin skrev hade faktiskt det. Det kan man kanske tycka att det var lite vågat när jag aldrig skrivit nånting i hela mitt liv men det blev rätt bra. (I alla fall inte sämre än resten av boken. Haha!)

    Svara

  2. Susanna Björnberg
    Feb 11, 2012 @ 03:21:29

    Det ger onekligen ett djup åt boken som man lätt tappar annars. Och ja, det tyder på visst mod att slänga in en parallellhistoria i första 😉 Sådant uppmuntras!
    Nu för tiden har jag nästan lite svårt för böcker som saknar parallellhistoria, det känns som att man förlorar en dimension.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: