Ting som gör det svårt

Knappt har glädjeyran lagt sig innan verkligheten knackar på igen. ”Ursäkta mig,” säger den. ”Hur var det med den där redigeringen?” Och vi stirrar på varandra, jag och verkligheten. ”Inom fem dagar skall det vara klart, tick-tack! Känn ingen press, för all del.”

Jag arbetar bäst under press, men det måste vara rätt sorts press. Det skall vara ”även om du inte hinner nu så kommer du ändå att ha lång tid på dig”-pressen. Den andra, den som jag nu stirrar i vitögat, är förvisso bra på sitt sätt, men den är betydligt mer påfrestande. Eftersom det inte har räckt med att skriva böcker och arbeta i bokhandel så passade jag på att ta en kurs i Concept art vid Högskolan Gotland, och för att göra en lång historia kort så är jag inte vidare bra på att måla, vilket igår kväll gav upphov till mycken hårslitning. Det slutade väl (tror jag) och bilden är i alla fall klar.

Det var dock, tro det eller ej, det här jag tänkte prata om idag. Nej, det jag tänker ta upp, medan min halvt redigerade bok ligger och ser bedjande på mig, är min skrockfullhet. ”Ack und ve,” utbrister nu någon. ”Är du skrockfull? Det var det värsta! Sånt trams!” Ja, nog är det trams alltid, men trots det spottar jag tre gånger över vänster axel om en svart katt passerar min väg (färgen spelar egentligen ingen roll, jag vill vara på den säkra sidan). Jag lägger aldrig mina nycklar på bordet (delvis för att jag inte skulle hitta dem om de inte låg i min väska), jag visslar aldrig La paloma på cirkus och jag skulle under inga som helst  omständigheter gå under en stege. Oftast riskerar man att få någonting hårt i huvudet om man dristar sig till någonting sådant.

Som ni vid det här laget förstår så har jag knäckt koden för skrock. Det handlar allt som oftast om sunt förnuft. Det är klart som tusan att olycksrisken ökar om man går under massa stegar, eller att nycklarna glöms bort om man har dem liggande på bord lite här och var.

Något som däremot är mer i stil med att spotta efter stackars katter är dock talet tretton, något jag faktsikt påverkas av då jag skriver. Då jag skriver på sidan tretton känner jag alltid ett behov av att stressa mig igenom det, då jag skriver på kapitel tretton har jag svårt att koncentrera mig, och jag lägger aldrig en sidobrytning före rad tretton.

Och nu är det här. Det här, mina damer och herrar, är inlägg nummer tretton.

Annonser

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Rebecca Mörtberg
    Feb 17, 2012 @ 18:59:19

    Skrock och inte skrock. Jag är inte skrockfull av mig, men jag är klantig. Därför går jag inte under stegar, flyttar inte nycklarna för att då skulle jag glömma dem. Siffran tretton är dock mitt lyckotal måste jag medge. På fredag den 13:e händer en massa bra och spännande saker: som att jag inte klantar mig, skadar mig eller hittar på något idiotiskt. Men det är kanske som du säger, lite om sunt förnuft. Något som jag tydligen sällan använder utom dagen fredagen den trettonde.
    Tittar manuset fortfarande bedjande på dig?

    Svara

    • Susanna Björnberg
      Feb 18, 2012 @ 14:15:42

      Jag tror att det är lättare för människor att ta sunt förnuft till sig om man maskerar det i någonting mer tilltalande. Om gör någonting spännande av det känns det viktigare, mer speciellt.
      Jo, det gör det. Jag börjar även få små sparkar nu. Känns inte helt bra.

      Svara

  2. Sara Englund
    Feb 19, 2012 @ 02:12:26

    Hah, varför göra något nu när man kan göra det i sista minuten?

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: