Vad är det som tar tid?

Vad är det då, undrar ni alla, som gör att jag inte bara sätter mig ner, avslutar redigeringen och lever lycklig i alla mina dagar? Om inte ni undrar så gör i alla fall jag det. Hur gärna jag än vill skylla på den högskolekurs jag går, så är det en dum ursäkt och inte godtagbar. Alls. Någonstans. Så vad bidar jag min tid med om dagarna när jag inte arbetar eller målar? Jag brevlajvar.

Alla som har läst Ann Rosmans Själakistan har en uppfattning om vad lajv är (även om hon, precis som de flesta oinsatta som skall beskriva det, ger en lite snedvriden bild av det hela). För er andra drar jag det i korthet. En grupp människor skapar varsin roll (eller får en tilldelad av arrangörerna), får en intrig, det vill säga ett mål, ibland en bakgrund, och ger sig ut på ett område och börjar spela sina roller mot varandra. Någon har beskrivit det som improvisationsteater utan publik, någon annan som att man för en kort tid ”lånar” en fiktiv persons liv. Jag gillar den sista beskrivningen bäst.

Brevlajvet är i stort sett samma sak, med den skillnaden att det mesta av spelandet sker genom brevskrivning. Riktiga brev. Papper, bläck och stålstift, slutet med lack och sigill. Jag tror att vi alla underskattar betydelsen av att få ett vackert brev i brevlådan och faktum är att jag nog aldrig har blivit så glad för ett mejl som jag har blivit för de underbara brev mina medspelare skickar till mig. Det har gått såpass långt att det är mina två karaktärer som får majoriteten av breven till hushållet.

Det lajv jag för närvarande är med i, Poste Restante, utspelar sig under 1860-talet och spelas i realtid. Det började i november 1863 (första november var minst sagt hektisk förra året) och gick vid nyår över till ett händelserikt 1864. Trots att det är en dryg månad kvar till lajvslutet har jag redan lite separationsångest. Det är problemet med en långvarig karaktär, det blir som en nära vän, någon att glädjas med och, allt oftare, lida med. Det finns få saker som är mer tillfredsställande än att få må riktigt dåligt genom en karaktär, vare sig det är en rollspelskaraktär eller en person i en bok.

Nu skall jag bege mig ut i kylan och regnet för att hämta biljetter till ännu en omgång Tinker, Tailor, Soldier, Spy (behöver jag ens nämna Benedict Cumberbatch vid det här laget?) och sedan vankas det redigering och, om tillfälle bjuds, lite klassiskt brevskrivande i herrens år 1864!

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Trackback: Eskapist? Javisst! « Basically Benevolent
  2. Trackback: Genrer och adjektiv « Enter Slöinge

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: