Musik

Återigen tänker jag komma till detta otroligt viktiga (tycker jag. Jo, visst kan man skriva i tystad eller till ljudet av en TV eller sorlet på ett kafé, men det ger, för mig, inte alls samma resultat. Nu börjar jag förvisso hata den musik jag påtvingar mig under första skrivardygnet varje år, men det går också att råda bot på.) ämne. Musik, eller kanske ljudmiljöer i allmänhet.

Jag introducerades nyligen för The chemical worker’s song och som alltid då jag har någon musik som triggar min fantasi så fylls jag av lust att skriva. Som jag tidigare nämnt har jag dock fruktansvärt svårt för att skriva till annat än intrumental musik och vore det verkligen värt att lyssna sönder den här sången (vilket jag väl i och för sig redan har gjort i vilket fall) som jag nu tycker så bra om? Allting talar emot att jag skall använda den som någon inspiration till någonting och med min permanenta lathet (jag har väl vid det här laget redan redogjort för undantagen? Ja, det tror jag allt.) så skall vi inte räkna med att det blir några längre verk som handlar om kemikaliearbetare.

Fast utmaningen finns där. Tanken är sådd och jag har redan svårt att släppa den. Så, vad säger ni go vänner? Skall det kanske bli lite arbetar-steampunk? Har tanken väl tänkts så är den svår att riktigt slå ur hågen och eftersom jag nu är klar med min concept art-kurs så har jag plötsligt betydligt mer tid. Jag tror nog att jag, med er hjälp, kan övertala mig själv till att göra det här.

Annonser

Tiden som gick

Slå er ner, barn. Nu skall det bli sagostund!

En gång för länge sedan, i ett land långt borta, bodde det en Skapare. Skaparen tyckte om att hitta på sagor men det fanns inte många som läste dem. Detta gjorde att Skaparen även hade ett annat jobb som Skaparen tyckte mycket om. Utöver detta brukade Skaparen också leka och hitta på sagor med sina vänner.

Detta tog mycket lång tid och allting måst få ta just så mycket tid det behöver vilket resulterade i att Skaparen ofta glömde att sova. Och ju mindre Skaparen sov desto mindre fantasi hade Skaparen. Till sist gick det så långt att Skaparen helt slutade skriva sagor och istället bara koncentrerade sig på peta på de gamla sagorna.

Tiden gick och plötsligt en dag vaknade Skaparen upp från den dvala Skaparen befunnit sig i. För första gången på länge såg Skaparen på sina verk och insåg hur ensamma de hade varit. Så fick det absolut inte fortsätta och Skaparen lovade sig själv att avsätta en timme om dagen för att skapa fler sagor.

 

Och på den vägen är det. Jag skall skriva i alla fall en timme om dagen (på någonting helt nytt, vill säga. Faktum är att jag borde avsätta betydligt mer tid än så på att förbättra mina manus. På onsdag skall jag och Rebecca lista förlag att skicka till. Som sagt… den här gången är det all in som gäller!

Gör det själv, då!

Ett av många bra tips jag har fått sedan refusering 2.0 är att ge ut mina böcker själv via print on demand-företag. Det många av er inte vet (antar jag, eftersom jag inte har sagt något. Många av er vet, för er har jag sagt det till för att jag känner er IRL, I Riktiga Livet, vilket betyder Utanför Internet.) är att jag har Enter Sallowville och bok två och tre i Slöinge-serien i print on demand-version. Jag hade den första i Slöinge-serien men den försvann. På grund av detta vet jag att det blir riktigt tjusigt men även att det inte alls är samma sak.

Ett förlags främsta uppgift är inte att få ett manus i tryck, det är lätt att nu för tiden göra på egen hand. Nej, ett förlag är till för att få ut boken i handeln, få folk att få upp ögonen för den och kanske göra en tjusig reklamfilm för den. Deras uppgift är att göra det som kräver Kontaker som vi vanliga dödliga inte har. Det är i alla fall min bild av förlagen, jag kan ha helt fel.

På grund av detta, och att jag tycker att förlagsvärlden i sig är fascinerande (och för att jag vill ha ett releaseparty. Ett riktigt, ett.), så tänker jag fortsätta att kämpa för just det. Kanske har jag siktat lite väl högt, men må så vara! Vad är det för mening med att göra någonting annat? Här skall minsann satsas och nu skall jag, som ett antiklimax, ta en Novalucol och tänka glada tankar.

Ja, mitt herrskap. Det här är hur jag peppar mig själv.

På G igen

Efter att ha våndats och självömkat i lite drygt ett dygn är jagåterigen tillbaka på banan. Gårdagen gick, bland annat, åt till att se en tröstfilm (Hungerspelen. Jag skulle ha kunnat säga vad jag tyckte om den men jag låter bli. Den var inte lika bra som Tinker, Tailor, Soldier, Spy i alla fall.) och att äta tröstostkaka. Detta i kombination med glada vänner gjorde susen och nu kan jag till och med ta åt mig av allas fina ord?

Så, hur skall man nu gå vidare? Egentligen hade jag velat börja på någonting helt nytt, bara skriva tills fingrarna blöder och tangenterna glöder, menfaktums är attnjsg ännu tror på min bok. Mina böcker. Alltså gör jag nu det näst bästa och redigerar om den första för att kunna skicka den till nya förlag. Fler förlag. Tillsammans med trevligaste Rebecca Mörtberg utarbetar jag nu en plan över vilka förlag som skall få manuset och i vilken ordning. Personligen är jag inte riktigt förtjust i att skicka till många förlag samtidigt, men jag har inte hört någon, varken författare eller förlag, säga att det är annat än klokt att skicka till så många man klarar av att få refuseringar av på en gång. Nu, då jag ändå är van vid det, känns det betydligt mindre allvarligt att refuseras igen. Kanske är det den sturskheten som också kommer att bli mitt fall. Men den dagen, den sorgen!

Bring it on!

Refusering 2.0

Så kom det då igår, mitt livs andra refuseringsbrev. Ledsen? Jag vet inte. Faktum är att det inte har hunnit sjunka in riktigt ordentligt än på grund av en uppsjö underbara vänner som kommit med uppmuntrande tillrop. Det är det vänner är till för, att vara uppmuntrande och snälla. Men det finns ett litet problem med det. Jag har blivit refuserad. Människor har sagt att det jag gör inte duger. Egentligen är det ganska fruktansvärt. Jag är fullt medveten om att det handlar om omständigheter, om att olika förläggare och förlag letar efter olika saker och att många framstående författare blivit refuserad många (riktigt många. Jag tror att det var H. G. Wells som var uppe i hundra plus.) gånger.

Precis som förra gången då jag refuserades (då jag i alla fall fick ett personligt brev. Det är det som är det värsta den här gången, att jag fick ett standardbrev.) studsade jag runt på internet för att finna tröst i detta tröstlösa mörker och kikade även in på underbara Debutantbloggen. Det är skönt att veta att man inte är ensam, lika skönt som att höra att detta är en utmärkt anledning att vräka i sig onyttigheter och tycka synd om sig själv, i alla fall ett litet tag. Om inte annat, så för att ladda batterierna till att ta tag i det hela igen. Nu är det dock svårt, ty det enda jag har hört (vilket förvisso är bra. Det är svårt att skriva det här inlägget utan att låta gnällig eller som att jag är missnöjd med någonting. Jag är inte missnöjd!) är uppmuntringar, hur det bara är att ge sig på det igen och fortsätta kämpa. Och det är sant, det är bara att göra det men samtidigt har detta lett till att känslan inte riktigt sjunkit in än.

Jag har blivit refuserad. Jag, som har skrivit så mycket och slitit så hårt, har blivit refuserad. Det finns ett, säkert flera, förlag därute som inte vill ha mina böcker och så är det med det. Nu skall jag sörja mitt opersonliga refuseringsbrev till i alla fall imorgon. Sedan skall jag redigera ytterligare och skicka ut manus till alla förlag jag kommer på. Och hör sen!

 

Ett oändligt stort tack till Linnea som just skickade mig den här uppmuntrande länken.

Mer inspiration

Jag skriver deckare, om än inte den vanliga sorten. Nej, förstår ni, jag skriver (vilket många av er säkert redan vet. Jag vill egentligen bara underlätta för nya läsare, vi har kommit upp i över femtio inlägg nu!) deckare med spökinslag. Skräckdeckare, skulle man kanske säga. Inte kanske, jag säger det.

Hur som haver är klockan i skrivande stund strax efter tre på morgonen och Hemsökta hus går på Sjuan (jag insåg just att det inte hetar TV7 eller Kanal 7, utan bara Sjuan. Lite väl modernt, kanske.), som varje söndag… måndag. Jag är inte särskilt förtjust i läskiga saker, som jag tidigare nämnt, men just det här programmet har en mysfaktor som jag inte kan motstå. Jag skulle nog drista mig till att säga att det är spökprogrammens svar på Morden i Midsomer. Det finns något som de amerikanska programmen saknar. Kanske är det miljöerna, i Hemsökta hus befinner de sig alltid i anrika hus, gods och slott, i alla fall med mycket få undantag.

Säga vad man vill om det, vare sig man tycker om spöken eller, som jag, ej, men inspirerande är det. Det är fascinerande att se hur majoriteten av det som händer bara är teamet som gång på gång skrämmer upp varandra, och lika fascinerande att se när det faktiskt händer någonting som är svårt att förklara. Skeptikerna säger väl att det bara är påhitt, och då får de väl göra det, jag tycker i alla fall att det, även om det bara skulle vara påhitt, är mycket spännande. Och jag säger som min söta lilla mormor: Jag tror inte på spöken, men jag skulle inte vilja träffa något.

Med det sagt så kan jag meddela att jag inte alls fick så mycket gjort idag som jag skulle ha velat, som det så ofta blir. Istället så skall jag ta med mig paddan till jobbet imorgon och försöka få någonting gjort på rasterna. Heja!

Redigeringssöndag

Idag kommer att vara en dag i författandets tecken, för första gången på ett ganska bra tag har jag ingenting annat inplanerat, bara jag, min padda och alla dessa fantastiska färger att markera ändringar med. Nu undrar säkert många, inklusive jag, varför det här inte redan är gjort och avklarat. Jo, det skall jag tala om för er!  Det finns fyra steg i redigeringsprocessen, min i alla fall.

Steg 1. Läsa igenom
För att kunna redigera måste jag veta vad jag har skrivit, alltså läsa igenom texten. När jag skriver (och som vi tidigare konstaterat så sker detta under en mycket begränsad tidsperiod. Jag försöker fortfarande öva på att skriva utan tidspress, men det är svårt. Mycket svårt.) så sker detta snabbt och utan någon som helst rättstavning under processen, alltså är mitt manus fullt av stavfel. Jag rättar de uppenbara (de stavfel som markeras i rättstavningsprogrammet) direkt efter att jag har skrivit klart men då är det svårt att hitta de stavfel som bildar andra faktiska ord. Dessa skall alltså lokaliseras i steg ett. För att inte tala om underliga formuleringar, ordval plotmissar.

Steg 2. Markering
Ja, markeringen får ett steg i sig, om än ett litet. Det är inte det lättaste, skall jag tala om för er, att lista ut vilken färg allting skall ha. Ändringar är gula, det som skall tas bort är rött. Det som kanske skall tas bort är blått och frågor till mig själv är gröna. Frågan är ju bara vilken kategori saker och ting skall in under.

Steg 3. Ändringar
Och så skall ändringarna skrivas i redigeringsdokumentet. Detta kan innebära allt från att bara ändra ett ord eller en formulering till att skriva frågor som måste kollas upp. Frågorna får vänta med sina svar till efter steg fyra för att se om de ännu behöver svar i den nya helheten.

Steg 4. Införa ändringar i textdokumentet
Den rubriken talar ganska bra för sig själv. Ändringarna skall införas i textdokumentet och sedan kan vi göra den slutgiltiga researchen. Efter att alla frågor fått sina svar är det bara att korrigera dessa och sedan börja på nästa manus.

Och såhär kan det se ut.

Tidigare äldre inlägg