Vad det egentligen handlar om

Jag har funderat ett tag på det här, närmare bestämt några timmar, och rent av rådfrågat min kära vän Ninni (som sa att det var en bra idé, annars hade jag inte skrivit det här inlägget). Jag har skrivit om tekniker för skrivandet, om genrer och om inspiration, men den uppmärksamme har kanske märkt att det inte finns någonting rent skönlitterärt på den här bloggen. Så, kan jag skriva överhuvudtaget? Vem vet? Jag vet inte.

I alla fall så tänkte jag att det kanske var på tiden att ni fick läsa någonting som jag faktiskt har skrivit, lite som ett bevis på att jag har skrivit någonting alls. Så vad skall det bli? Jag har redan visat er inledningen till min första deckare (som den uppmärksamme minns. Eller den som orkar kolla i arkivet.) men deckaren skall få vila lite till dess att jag får svar från Förlaget. Och då är valen inte särskilt många. Jag skrev förvisso väldigt mycket som yngre (höjdpunkten, eller lågvattenmärket, nåddes när jag skrev Mary Sue-inkluderande fanfiction om grekiska gudar), men jag har ingen aning om var dessa befinner sig nu, vilket är lite läskigt. I alla fall så ger jag er här inledningen till Enter Sallowville. Jag hoppas att ni kommer ur den med era höga tankar om mig intakta (om det var sådana ni hyste. Hyste ni låga tankar om mig hoppas jag att detta påverkar dem positivt!). Ett minne från år 2007.

Prolog

I en turistbroschyr över pittoreska småstäder i mellersta USA stod den nämnd som en av de mest turistvänliga. I samma turistbroschyr beskrevs även den vackra naturen som omgav staden, samt den långa historiken, som var lika uttråkande som man kunde vänta sig. Det beskrevs hur nybyggarna hade kommit, hur de hade hittat en lämplig plats, och där börjat bygga hus och plöja åkrar. Ingenting i denna turistbroschyr utpekade denna stad som vare sig speciell eller intressant på annat sätt än att det vid flera tillfällen skymtats en vit bison i närheten. Det var å andra sidan två hundra år innan broschyren skrivits, och historien hade berättats av en man så senil att han nätt och jämnt visste sitt eget namn.

Hade man läst turistbroschyren som berättade om den vita bisonoxen, och sedan själv rest till staden hade man slagits av hur förvånansvärt lite men hade fått reda på i broschyren. Visst stod där om järnvägsstationen, om det stora torget och rådshuset, men det var inte där det började. För att verkligen förstå staden var man tvungen att börja sin beskrivning några kilometer norr om järnvägsstationen, i den mörka sälgskog som tycktes vara på väg att omsluta samhället. Den hade en gång brett ut sig över ett betydligt större område, men allteftersom nybyggarna kommit hade de avverkat skogen och byggt staden så att skogen stod som en skyddande mur till norr och öst.

Då man kom med tåget till staden fick man först åka in i den mörka skogen som givit namn åt staden. I början var den alltid lika ljus och munter som en tecknad skog från tidigt 1960-tal, och ljuden från fåglarna hördes tydligt, trots det jämna dunket från tåget. Ju längre in man kom desto mörkare blev det dock. De flesta lade inte märke till det, men lokföraren och konduktörerna kunde ha svurit på att mörkret var rent hotfullt.

Detta genomträngande mörker tycktes hysa rum åt djur som bara finns i sagor för att skrämma barn. Sälgarnas lövverk var så tätt att de nedersta grenarna inte givits solljus på flera år och dessa nakna grenar sträckte sig likt utmärglade händer mot tåget och dess passagerare.

Ingen stannade frivilligt i skogen, och om ett tåg mot all förmodan var tvunget att göra det var det ingen som lämnade det. Faktum var att det inte ens fanns dokumenterat när rälsen hade byggts, eller utav vilka, något som heller ingen hade funderat över. Den hade funnits där i generationer och förmodades alltid finnas där.

Lika hastigt som mörkret blivit tätare i skogen lättade det, och nästan genast kunde man se de första husen i staden på höger sida. Det var tre hus, alla målade i vitt, som låg vid foten av en kulle, på vilken kyrkan låg. Även kyrkan gränsade till skogen, och en del av kyrkogården låg under sälgarnas lummiga grenverk.

Staden fortsatte i samma pittoreska stil som beskrivits förvånansvärt ingående i turistbroschyren som helt och hållet hade riktat in sig på sådant som äldre kvinnor tyckte om att läsa. Från tågfönstret kunde man se smågator som i ett avancerat nätverk gick mellan husen, tre skolor, en park, innan tåget till sist saktade in helt vid järnvägsstationen.

På andra sidan järnvägsstationen låg ett vackert torg med rådhuset i högsäte. Detta hus, helt byggt i vit sten som någon försökt få att se ut som marmor genom att blankslipa det och lägga in mörka pigment, var byggt i viktoriansk stil och tycktes inte alls skämmas över sin prålighet. Det var nästan som om hela huset utstrålade en obehaglig självgodhet där det blickade ner på de andra hus som omgav torget. Dessa hus var till största delen affärer med två extra våningar i vilka lägenheter låg.

Inte mycket hade byggts sedan 1950-talet, och ett bevis på detta var en total avsaknad på hus med fler än fyra våningar. Det fanns bara ett enda undantag, biblioteket, vilket låg angränsande till den park, genom vilken floden från skogen rann för att sedan försvinna under en bred järnvägsbro. Biblioteket var fem våningar, och hade även två källarplan för det gigantiska arkiv som samlats. Många gissade att alla bibliotek i regionen sände sina böcker till detta, och att det därför tjänade som centralmagasin, men sanningen visste endast den ansvarande bibliotekarien och dennes närmaste.

På det hela taget var det en till synes menlös stad, som inte hade något riktigt värde om man inte var en medelålders kvinna förälskad i pittoreska småstäder, eller en bokmal som blivit hungrig. För besökare var det inte mycket mer att göra än att ta emot hälsningen de möttes av då de steg av tåget:

Välkommen till Sallowville

Annonser

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. N.
    Mar 05, 2012 @ 15:39:55

    *tummarna upp* Har ju läst det förut, men ja.

    Jag sprider länken!

    Svara

  2. Trackback: När det känns motigt. « Basically Benevolent

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: