Refusering 2.0

Så kom det då igår, mitt livs andra refuseringsbrev. Ledsen? Jag vet inte. Faktum är att det inte har hunnit sjunka in riktigt ordentligt än på grund av en uppsjö underbara vänner som kommit med uppmuntrande tillrop. Det är det vänner är till för, att vara uppmuntrande och snälla. Men det finns ett litet problem med det. Jag har blivit refuserad. Människor har sagt att det jag gör inte duger. Egentligen är det ganska fruktansvärt. Jag är fullt medveten om att det handlar om omständigheter, om att olika förläggare och förlag letar efter olika saker och att många framstående författare blivit refuserad många (riktigt många. Jag tror att det var H. G. Wells som var uppe i hundra plus.) gånger.

Precis som förra gången då jag refuserades (då jag i alla fall fick ett personligt brev. Det är det som är det värsta den här gången, att jag fick ett standardbrev.) studsade jag runt på internet för att finna tröst i detta tröstlösa mörker och kikade även in på underbara Debutantbloggen. Det är skönt att veta att man inte är ensam, lika skönt som att höra att detta är en utmärkt anledning att vräka i sig onyttigheter och tycka synd om sig själv, i alla fall ett litet tag. Om inte annat, så för att ladda batterierna till att ta tag i det hela igen. Nu är det dock svårt, ty det enda jag har hört (vilket förvisso är bra. Det är svårt att skriva det här inlägget utan att låta gnällig eller som att jag är missnöjd med någonting. Jag är inte missnöjd!) är uppmuntringar, hur det bara är att ge sig på det igen och fortsätta kämpa. Och det är sant, det är bara att göra det men samtidigt har detta lett till att känslan inte riktigt sjunkit in än.

Jag har blivit refuserad. Jag, som har skrivit så mycket och slitit så hårt, har blivit refuserad. Det finns ett, säkert flera, förlag därute som inte vill ha mina böcker och så är det med det. Nu skall jag sörja mitt opersonliga refuseringsbrev till i alla fall imorgon. Sedan skall jag redigera ytterligare och skicka ut manus till alla förlag jag kommer på. Och hör sen!

 

Ett oändligt stort tack till Linnea som just skickade mig den här uppmuntrande länken.

Annonser

9 kommentarer (+lägga till din?)

  1. N.
    Mar 27, 2012 @ 14:09:44

    Det är klart man får vara ledsen och besviken, det hör ju till när något inte går som man vill och det är lätt att ta sådant personligt, som att de säger att det inte duger vad man gjort. (Jag fick för ett tag sedan en lite hård kommentar på en bit av Fanskapet av handledaren och det slutade med att jag satt hemma och blängde på skärmen med deppiga tankar i huvudet en hel eftermiddag och sedan raderade hela biten och började skriva om.)
    Och jag instämmer, självtröstande med godsaker medan man vältrar sig lite i sin besvikelse är bara naturligt och kanske till och med bra. (Så länge man inte låter vältrandet krossa en eller göra en handlingsförlamad.)

    Svara

  2. The Banshee Queen
    Mar 27, 2012 @ 16:24:35

    eller så kan man tänka att det är som med mensa-testen. man är ju inte dum i huvudet bara för att man inte har matematisk intelligens.

    som jag! 😀 jag känner att jag har någon form av sago-intelligens. :O

    Svara

  3. The Banshee Queen
    Mar 27, 2012 @ 16:27:47

    äsch, jag skrev en listig kommentar, och så försvann den. summan av kardemumman var i alla fall att man kan se det lite som mensa-testen. man är inte dum i huvudet för att man inte har matematisk intelligens. men man blir ändå ledsen för att man inte får vara med och leka!

    fast så finns det ju folk som har samma sorters intelligens som jag har, och om jag hittar dem så kan vi leka. 😀

    err, ja. jag menar, det är väl klart att man mår lite bajs av sånt, men det är ju också det att antingen kan man gå och tänka att de har helt rätt och alla tycker som de, eller å tänker man att de är dumma och jag vill ändå inte leka med dem! de kommer vilja vara polare sen, när jag har hittat schyssta kompisar. 😀

    Svara

    • Susanna Björnberg
      Mar 28, 2012 @ 16:03:03

      Haha, jo jag förstår dig. Just Mensa är en sådan sak som jag kan irritera mig på, om inte annat så för just det; att jag inte får vara med =(
      Vi får helt enkelt starta en egen klubb ^^

      Svara

      • The Banshee Queen
        Mar 29, 2012 @ 14:59:49

        ja! En där Mensa-folket inte får vara med och leka. Pappa anmärkte förövrigt att även om han nog skulle bli antagen, så vill han inte umgås med dem, för de verkar oerhört tråkiga! XD

        Och visst, när du blir värsta kändisen om något år eller så, och alla älskar dina alster, då kommer de nog känna sig lite dumma. 😀

      • Susanna Björnberg
        Mar 30, 2012 @ 03:02:56

        Du är så rar och uppmuntrande ^_^

        Haha, ja… Precis som med alla andra klubbar så är det väl ofta inte mycket mer än det klubben kretsar kring som medlemmarna har gemensamt och personligen skulle jag nog kunna tänka mig en uppsjö saker som vore roligare än att sitta och vara menlöst intelligent med massa människor. Men det är kanske bara jag… Mensa -kan- ju trots allt vara en hemlig klubb som faktiskt gör spännande saker som vi inte får veta för att det är hemligt. Spännande!

  4. Johan Lindback
    Mar 28, 2012 @ 11:17:43

    Det är ganska surt att bli refuserad, särskilt om det är ett manus som man verkligen tror på och har arbetat hårt med. Det viktigaste är dock att man inte förlorar initiativförmågan utan fortsätter arbeta på nya spännande idéer. En refusering innebär ju inte på något sätt att man är en dålig skribent, utan det betyder bara att de inte tror att det finns någon marknad för just det manuset just nu.

    Något som jag brukar tänka när något av mina manus blir refuserat är att ”det här kommer inte att bli min debutroman, men inget säger att det inte kommer att bli uppföljaren till min debutroman!” När man hunnit göra sig ett namn som författare är det ju inte alls omöjligt att förlagen omprövar ens tidigare verk.

    Svara

    • Susanna Björnberg
      Mar 28, 2012 @ 16:07:01

      Du har så rätt i det. Och på andra sidan, efter en tids självömkan (något som för övrigt är en bra uppfinning i rimlig mängd), så känns det mycket bättre och lättare ta tag i allting igen.

      Vad gäller att ändra debutroman har jag problemet där att jag skriver en serie. Och faktum är att den första boken i alla fall refuserades med ett bra och trevligt refuseringsbrev medan den andra fick Standardbrevet.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: