Att skrämmas

Igår påmindes jag om någonting (av många saker. Jag är bra på att förtränga det jag inte vill tänka på, men det tar förbannat lång tid att glömma det.) som för några år sedan skrämde mig så fasligt mycket. Jag talar förstås om The marble hornets, (sök det på youtube, om ni törs! Jag var i alla fall inte sugen på att länka den och själv råka klicka på den och… ja, ni förstår.) en serie kortfilmer som väl började som någons projektarbete för skolan.

Denna serie sysslar med den sortens skräck som jag respekterar (notera; inte gillar) då den inte bara tjänar sina skrämselpoäng genom överraskningseffekter. Det här är läskigt riktigt. Jag skulle jämföra det berättarmässigt med Johan Theorins böcker där saker får ta tid. Det känns lite som ögonblicket mellan att man upptäcker något och inser att det är helt fel och inte har där att göra. Det ögonblick man tänker tillbaka på och undrar varför i hela fridens namn det tog så långt för hjärnan att förstå att det inte skulle stå någon i det låsta rummet när du såg på övervakningskameran.

Det är sådan skräck jag vill skriva och, hoppas jag, jag har skrivit. Återigen frågar jag mig varför jag gör det, varför jag inte börjar skriva söta och fluffiga saker. Och återigen påminns jag om att det gäller att konfrontera sina rädslor. Hade jag ställts inför ett spöke hade jag troligtvis försökt prata med det. Eller kanske satt mig i ett hörn och ynkat. Jag hade i alla fall inte alls varit särskilt häftig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: