En riktig cirkus

För det första så måste jag meddela att det finns en cirkus i närheten! Och det är bra, för jag gillar cirkusar (och tänker verkligen inte göra det här till ett ”de plågar sina djur och därför bojkottar jag dem”-inlägg. Jag vet inte hur cirkusdjur behandlas eller mår och till dess så tänker jag inte säga varken bu eller bä i frågan. Och ni behöver inte upplysa mig, även om tanken är god, jag kan invänta ett inslag i Uppdrag granskning. Som kanske redan kommit. Usch, så otrevlig den här parentesen låter.) och har inte varit på en på mycket länge.

För det andra så har jag hamnat i ett underligt flöde. Inspirationen rör sig i ett litet moln kring mig, ibland bara ett dis och ibland så tjock att jag inte ser något annat. Tyvärr har den centrerats kring rollspelskampanjen den sista tiden och endast tagit sig visuellt uttryck. Det är svårt att komma sig för att skriva när det enda man kan tänka på är någon annans historia. Men jag jobbar på att hitta tillbaka. Mer deadlines är nog ledorden jag behöver hålla mig till, men det är svårt såhär på sommaren. Plötsligt verkar jag har så mycket att göra att jag knappt vet var jag skall börja. Jag misstänker dessutom att jag återigen kan ha trippelbokat några dagar.

Säsong två

Det var inget långt säsongsuppehåll (från rollspelet. Fokus, mina vänner!) ty ikväll bär det av igen. Nytt för den här säsongen är att jag ska spelleda ett äventyr. Spännande? Ja. Läskigt? Oja! Det är inte alls samma sak att skriva en bok som att leda ett äventyr. Att skriva en bok är tryggt, det är bara jag som bestämmer och bara mig jag måste ta hänsyn till. När man spelledet måste man ta människors fria vilja i beräkningen och människor är lite speciella ö det viset att de sällan gör som man vill att de skall göra. Det går ju an när man är spelare och bara behöver ta ansvar för sig själv, men betydligt svårare som spelledare.

Så det är vad jag oroar mig för. Skall varva mellan att planera äventyr för bångstyriga spelare och redigera mina trygga böcker. Det är min plan för sommaren, vad skall ni göra?

Säsongsavslutning i rollspel och premiär för cykeln

Det var verkligen en helt fantastisk säsongsavslutning på rollspelet (ja, ni vet… Det som tar så mycket tid från det jag egentligen borde göra.), mycket drama, ångest och action. Detta var dock föga gentemot det drama som skulle komma då jag tog mig hem.

Ni förstår, älskade ni, att det har blivit sommar. På sommaren cyklar jag, det är lite min grej. Vad jag dock inte hade räknat med idag var 1. att det skulle bli så sent och 2. att det skulle regna. Spöregna. Vräka ner. Rain cats and dogs.

Jag kämpade mig fram likt en alltmer drunknande katt (och trogna läsare, eller bara ni som läst den senaste veckans inlägg, vet att jag har varit sjuk) som förgäves försökte komma upp ur ett badkar. Ja, så illa var det. Vad är det nu man säger om förkylningar och regn? Åh, ja… ”Var inte ute i regn om du är sjuk.” eller något i den stilen. Så långt tänker förstås inte klantiga jag och nu hänger alla kläderna på tork. Det sticker i kroppen, som när man får tillbaka känseln efter att ha varit frusen. Men oj, oj, oj vad det var värt det. Nu blir det mer redigering!

För övrigt är jag en dålig dotter som inte köpt morsdagpresent än. Jag skäms!

Äckligt eller noggrant?

Det är någonting som jag har funderat över (som ni vid det här laget säkert har märkt så funderar jag ofta. Det är lite det jag gör om dagarna när jag inte gör det jag borde göra.) ett tag nu, och det är det rent språkliga. Jag försöker hålla mina miljöskildringar ganska korta och koncisa för att läsaren, och jag, inte skall hinna tröttna på dem. Självfallet finns det undantag men då är det för att få fram en annan känsla.

I alla fall. Då man skriver deckare dyker det ganska ofta upp mord, och jag har insett, då jag även läser deckare, att de med tiden blir allt grövre i sina skildringar. Självklart finns det även här undantag, och jag vet att jag inte är ett av dem. Så det jag undrar är… Är detta bara en strävan efter att kunna skriva så äckligt som möjligt eller handlar det om att vara noggrann? Vad är det läsare egentligen vill ha? Personligen vill jag inte ha för mycket blodiga detaljer, det räcker med att säga att någon blivit huggen med kniv i magen och där får läsaren en ganska bra bild av hur det ser ut. Ännu ett gott exempel på att jag inte lever som jag lär.

Så, för att återknyta innan jag tappar tråden helt och beger mig ut på filosofiska vandringar: Skall det vara detaljer eller spartanskt? Äckligt eller effektivitet? Vad tycker just Du?

Jag neutraliserade Edward!

Förra året ledde Erik Saade (ja, jag är fast i Schlagerträsket. Det är en illa dold hemlighet.) fram till dess att programledarna skulle intervjua honom om det. Han slutade som trea. Samma sak var nära att hända igår. Loreen ledde (hela tiden, faktiskt. Jag är stolt ^_^) men den förbannade kommentatorn Edward skulle promt sitta och kommentera det. ”Nu har vi nästan vunnit!”, ”Nu leder vi så stort!”, allt det som drar otur över människor. Så där satt jag och knackade som en dåre i bordet och tog i trä för att neutralisera hans vårdslöshet. Och det visade sig hjälpa. För det är ju inte så att vidskeplighet bara är bluff och båg. Nåja, det skadar ju inte att vara på den säkra sidan och bra gick det.

Nu är det tillbaka till skrivbordet och böckerna. Det här kommer att gå så bra! Peppar, peppar…

Möhippor och Schlager

Dagens inlägg blir kort på grund av ovanstående anledningar. Nu väntar Eurovision Song Contest med familjen, mysiga Cia, chips och Guinness. Önskar att varje lördag var såhär!

Melodifestivaler och dylikt

För det första ett stort grattis till det svenska bidraget i ESC (Loreen med låten Euphoria. Verkligen, visste ni inte det?) som tog sig vidare till final igår kväll. Jag var kanske inte så jätteförtjust i den till en början, mest för att jag aldrig varit ett fan av moderna rytmer, men det är en bra låt.

För det andra har jag varit duktig och stått vid mitt ord. Efter att ha letat runt i stan så hittade jag till sist Fifty shades of Grey på Poket Shop. Den var verkligen slutsåld överallt annars, vilket kanske säger en hel del om vad som säljer. Jag har lyckats att näst intill trippelboka mig i helgen, men trots det kommer jag nog att få tid att läsa. Research, kan vi kalla det.

Redan nu är det någonting som stör mig; varför skall kvinnliga protagonister alltid vara så ”vanliga”? I Fifty shades of Grey har det redan efter knappt tio sidor konstaterats att huvudpersonen är vanlig, tråkig, har brunt hår och inte särskilt flådiga kläder. Precis som i Twilight-serien av Stephenie Meyer föredrar hon att sitta uppkrupen i en fåtölj och läsa engelska klassiker framför att umgås med folk. Och ändå faller snygge hunken för henne. Jag har verkligen fruktansvärt svårt för detta, inte för att det inte är en rar tanken utan för att det inte är så. Jag är sinnebilden av mundan och inte har någon rik, stilig VD dykt upp för att förföra mig. Bitter? Bara mycket.

Tidigare äldre inlägg