Krogen Ultra Mar

Igår upplevde jag mitt livs första krogslagsmål (som åskådare. Hade jag varit aktiv deltagare skulle jag nog ha legat på sjukhus nu, ty jag kan ej slåss.) och jag skäms över att säga det, men det var lite smått fantastiskt. Ingen blev skadad, vilket bidrog till att det var värt att kallas fantastiskt och det var verkligen i ren westernanda. Jag och mina älskade vänner satt i godan ro då från ingenstans en yngling kastar sig in i en annan och de far tillsammans in i baren. Glasen flyger, folk skriker och jag är oändligt fascinerad. Det hela fick mig att börja tänka på någonting; hur skriver man en bra slagsmålscen?

Jag brukar inte ha med rena, spontana slagsmål i mina böcker. Visst förekommer det, men de lyser mer ofta med sin frånvaro. Ja, om man nu aktivt söker efter dem. Personligen tycker jag att det kan liva upp med ett krogslagsmål (vilken hemsk tid vi lever i, egentligen, när sådant anses upplevande. Usch och fy på mig!) i en text, men jag slänger inte in omotiverade slagsmål bara sådär.

För att återgå till frågan. Hur skriver man egentligen bra slagsmål? Jag är själv väldigt förtjust i korta meningar, som små kommentarer till en längre mening. Är det så de borde vara skrivna, kort och snärtigt? Eller långt och utförligt med en känsla som gör att läsare förvisso kan se förödelsen för sin inte syn, men inte får någon känsla av kaoset och kraften slagen? Ja, kära vänner. Hur skriver man en bra slagsmålscen?

Och den som hittar Taubereferensen får en guldstjärna! Den som förstår den får två 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: