Ritpaus

Idag var det rita vi skulle (vi, som i jag och mina vänner. Det var inte så många andra på caféet.) och det var en trevlig grupp vi blev. Ja, mer spännande än så har jag det inte.

Annonser

Impropaus

Nu bär det (liksom så ofta den sista fredagen i varje månad. Jag är ett vanedjur.) av till Redbergsteatern och GbgImpros After Work-impro. Jag behöver det här nu, känner jag.

Cykelpaus

Jag har cyklat fram och tillbaka till Särö två dagar i rad (jag har hysteriskt ont i rumpan. Allvarligt. Det är inte roligt någonstans.) och tänkte bara ge er alla en bild av varför. Bortsett från motionen och att jag är en självplågare.

20120628-183348.jpg

Tandläkarchocken

Jag kom dit i tron om att det bara var en uppföljande rutinkontroll. Jag kom dit i god tro. Jag kom dit vid gott mod, men ack vad jag skulle bedra mig.

Till att börja med kan jag väl säga att jag tycker om min tandläkare (de hör väl annars, tillsammans med lapplisor och biljettkontrollanter, till en yrkesgrupp som får ta onödigt mycket skit. Man skall vara snäll mot människor, vad de än jobbar med, när de bara försöker göra sitt jobb!) som är en mycket trevlig kvinna, och jag har väl intensitet tandläkarskräck, även om jag inte uppskattar smärta och obehag. Idag var det dock chocken som var det värsta.

Jag fick slå mig ner och vänta, för att sedan höra min tandläkare säga något i stil med ”Ja, vi får se om vi borrar både över och under.”
Borrar? Vadå borrar?

Det var nog lika bra att jag chockades så tidigt, på så vis hade jag inte tid att grubbla och våndas. Jag mår bra nu. Tänderna mår bra nu.

Att läsa en serie

Det finns många sätt att skriva en serie på (bokserier menar jag nu. Idag har jag släppt tanken på tecknade serier och återkommer kanske till det vid senare tillfälle. Kanske.) och jag tror att jag just snubblat över den sämre, eller snarare mindre bra, typen av deckare.

Deckare, liksom allt bra, kommer ofta i par eller grupp eller andra konstellationer som består av fler än en, vilka jag väl ändå redan har täckt. Själv fastnade jag för genren på grund av spänningen och att man ofta får följa karaktärerna över fler böcker än en, samt för att njuta av författarnas uppfinningsrikedom då det kommer till att porträttera människans mörkare sidor. Vad jag däremot inte finner särskilt intressant är då samma brott återkommer bok efter bok i en serie. Tänk er en deckarserie där offren alla blir strypta på samma vis, inte särskilt underhållande.

Det är där jag står nu, inför ännu en bok i samma serie med i stort sett samma brott. Förbannade OCD som gör att jag inte kan sluta läsa en serie när jag väl har börjat!

Sommarmord

Sommaren sägs ju vara deckarens högtid (i alla fall om man får tro dagstidningarna och det underbara magasinet Skriva. Ja, jag vet att jag gör skamlöst mycket reklam för den men ni får ta det som mitt löfte på att den är bra.) och det finns en enkel förklaring till detta. Egentligen två, då den första ju är att människor har mer tid att läsa på sommaren. Den andra är jag dock ganska övertygad om har med tryggheten det är i att läsa om ruskigheter när det är klart och ljust ute.

När jag skriver försöker jag att krossa den illusionen, göra det som är tryggt och varmt till obehagligt. Inte läskigt, bara obehagligt vilket jag personligen tycker är betydligt värre.  När någonting är läskigt finns det en motpol, en plats som inte är läskig, för att ge en kontrast och ett mått på just hur läskigt någonting är. Obehaget är när det läskiga är så litet och så konstant att det inte går att särskilja det från något annat. Detta kan vara ett inre eller yttre obehag, företrädesvis både och.

Därmed inte sagt att man inte kan lätta upp stämningen lite ibland, det gäller bara att välja tillfällena väl. Och att aldrig titta under sängen.

Dokumentär

Återigen har jag fått en sån där insikt (de slår mig ofta och med kraft. Egentligen borde jag kanske skriva en bok om insikter. Eller bara skriva ner dem.) och den här gången handlar det om dokumentärer. Eller snarare hur dokumentärt skrivande. Hur hård skall man hålla gränsen mellan fantasi och verklighet i skönlitterära böcker? Jag har grubblat över det här ett tag utan att komma fram till något. Vi får väl se vad resultatet av vidare grubblerier blir.

Tidigare äldre inlägg