En kortis

Idag tänkte vara lite wild and crazy (vild och galen. Fanns egentligen ingen anledning att skriva det på engelska, annat än att det är lite wild and crazy.) och lägga upp en kort novell jag skrev för en skrivkurs för något år sedan. Förutsättningarna var följande: Huvudpersonen har just fått veta att han har cancer. På vägen hem från sjukhuset träffar han mannen han hatar och kvinnan han älskar. Med de premisserna var det sedan bara att köra, men jag har alltid haft svårt att inte tänja på sådana regler.

Det enda som hördes var det tunga mullret då spårvagnen rörde sig från Annedal mot Linnéplatsen. Utanför de smutsiga fönstren sken vårsolen från en klar himmel och Simon visste att fåglarna sjöng. De hade sjungit då han tog en promenad till sjukhuset och de hade sjungit då han med tungt hjärta lämnade det. Fåglarna skulle fortsätta sjunga, vare sig han levde eller dog.

Ett halvår. Sex månader. Efter snabb huvudräkning kom han fram till att det var, på ett ungefär, etthundraåttiotre dagar och nedräkningen hade redan börjat. Vreden som låg under den stilla ytan hade börjat väcka frågor. Hade tumören haft ett digitalur på armen? Hade läkarna i sina mikroskop kunnat se en klocka som stadigt räknade ner sekunderna till dess att hans dom skulle undertecknas?

Det knöt sig i magen och instinktivt lade han en hand över buken, försökte lugna sina nerver. Mirakel skedde hela tiden, folk blev allvarligt sjuka men tillfrisknade så varför skulle inte han kunna göra det också? Varför skulle han inte vara en av de få som kunde trotsa döden?

Hoppet som för ett ögonblick blossat upp kvästes i sin linda och då Simon återigen höjde blicken kände han sig lika färglös som smutsfläckarna på fönstret.

Vid Linnéplatsen steg han av spårvagnen i syfte att ta en stärkande promenad hem, Gud skulle veta att han behövde en. Trots att doktorns ord ännu studsade runt i huvudet på honom, jagande sig själva likt en hund jagar sin svans, kändes det faktiskt lite bättre då den friska luften slog emot honom.

Han genade över gräsmattans upptrampade stig och nådde snart backen som ledde upp mot landskapsvillorna. Mitt i allt mörker var det ändå en skön känsla som vilade i periferin: nu kunde ingenting bli värre.

Senare skulle han tänka tillbaka på just det ögonblicket som höjden av ödets ironi. Knappt hade tanken klingat ut då han nådde backens krön innan han såg dem. Två gestalter kom gående mot honom med solen i ryggen. De gick tätt intill varandra, den större med armen om den mindre och det var så han kände igen dem. Marie och Axel.

För drygt trettio år sedan hade de gått i samma gymnasieklass och de hade kommit att personifiera ytterligheterna av hans känsloskala.. Den ena var kärlek och den andra hat. Hans kärlek hade inte hunnit förklaras innan de hade annonserat sin förlovning, något som hade kommit som en chock för Simon.

”Tänk att se dig här, Simon!”

Maries röst slet honom ur tankarna och snabbt tvingade han fram ett leende. Hon var lika söt som när de var unga, hennes make lika stilig. Även han hade till sist varit tvungen att erkänna att de utgjorde ett stiligt par, trots att det skar i hjärtat att se dem tillsammans.

”Ja, jag tänkte passa på att ta mig en promenad.” Han förvånades över hur stadig rösten lät. En seg klump av gråt hade satt sig i bröstet och vart andetag tycktes föra den närmare bristningsgränsen. Män grät inte, det hade han lärt sig tidigt.

”Det kan behövas.” Hon skrattade hjärtligt samtidigt som hon lutade sig fram för att klappa honom på magen, en rörelse som fick Simon att rycka till och leendet på hans läppar att stelna.

”Du behöver nog inte påminna honom om det.” Med sträng blick lade Axel en hand över sin hustrus arm varpå hon sänkte handen. ”Det är trevligt att se dig igen.”

”Detsamma.” Simon försökte diskret dra sig tillbaka, finna en ursäkt för att gå därifrån. Tanken på att berätta för dem kom för honom men sopades undan lika snabbt. Det skulle lägga en tung börda på ett hjärta han ville skona och skulle sannolikt göra det andra lättat. Lite för lättat. Nej, han tänkte verkligen inte ge sin gamla nemesis den tillfredsställelsen.

”Du ser lite blek ut.”

”Det är bara spår av vintern.” Leendet blev varmare då deras blickar möttes. Nej, han skulle inte klara av att låta den evigt brinnande kärlekslågan slockna på ett så grymt sätt. ”Ni får ursäkta mig, jag har lite bråttom.”

Knappt en timme senare hade han satt sig till rätta vid sitt skrivbord. Han hade startat datorn men sedan ändrat sig för att istället ta fram papper och penna, det kändes mer rätt att skriva ett ordentligt brev än att skicka ett mail. Kanske skulle han komma att ändra sig så snart brevet var skrivet, kanske skulle dragningen kännas än starkare.

Den enda ljuskällan i rummet var solen som sken in genom fönstret, samma sol som hade givit kärleken en strålande mandorla av ljus. Strålarna fick stålet att blänka framför honom, en kall påminnelse om vilken väg han valde att ta.

Handen darrade då han grep tag i pennan och han förvånades över hur starkt han hade påverkats känslomässigt. Han hade alltid varit den rationella, den som såg till det praktiska i tillvaron och inte lät sig förledas av känslor. Nu hade han svårt att se för tårarna som hotade att välla över, han var tvungen att torka ögonen flera gånger med baksidan av handen innan han kunde påbörja sitt verk.

Återigen darrade handen till då han satte pennan mot pappret och han tvingade sig att ta tre djupa andetag innan han började skriva.

Älskade Axel…”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: