Tiden som försvann

Visst är det väl underligt, det där med tid? Ju mindre jag gör om dagarna (och jag har inget mellanläge. Antingen arbetar jag eller så gör jag i stort sett ingenting.) desto mindre tid känns det som att jag har. Ju mer jag fyller dagarna med, desto mer… Ja, ni förstår. Jag litar på att ni förstår. Ni är kloka.

För att återknyta till gårdagens ämne, och för att jag har öronen fyllda av lounge-bossa och därför blir sådär lite klädsamt flummig, så såg jag Prometheus i helgen. Denna film, som lämnade mig förvånansvärt otillfredsställd, hade utan tvekan en av filmhistoriens vackraste scener. Om man hade gjort den scenen två timmar längre och bara behållit den fantastiska öppningsscenen (som väl egentligen var scen tre) så hade jag kunnat se om den otaliga gånger. Nu är dock fallet inte så och jag är inte så mycket av en självplågare att jag ser en film med scener som jag tycker är onödigt obehagliga bara för tio minuter av njutning. Ja, jag erkänner. Jag är en fegis.

Med det sagt är det bara att ta tag i dagens göromål. Här skall skapas!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: