Signering i Sollentuna och författarappar

Så var det gjort. Mitt livs första signering. 25 oktober 2014 hände det. Jag kände mig malplacerad och tafatt, men samtidigt sådär mysig som du bara kan känna dig när du signerar en bok där en novell du skrivit finns med. Det är en särskilt känsla som ej skall förväxlas med andra mysiga känslor, som exempelvis att signera en egen bok, dricka varm choklad med pepparmint eller stå på scenen i applådtacket efter en bra föreställning.

Jag antar att det här betyder att jag får kalla mig riktig författare nu. Det känns också mysigt, en helt annan sorts mysigt.

Vidare har jag nu skrivit klart synopsisen till årets NaNoWriMo. Den blev klar igår, ungefär samtidigt som jag blev påmind om novellen som skall vara inskicakd 31/10. Så nu skall den skrivas. Men det känns bra, det här. Riktigt bra.

För övrigt är jag på jakt efter någon bra skrivapp till iPadden. Jag är inte alls särskilt förtjust i att skriva på den, men det är bättre än att ta med findatorn ut och gå. Om någon har något bra tips så säg gärna till =) Låtom oss nu alla peppa inför årets skrivarmånad!

Annonser

Viktigt meddelande till allmänheten

För det första: Jag finns på adlibris! Mitt namn är sökbart och två titlar dyker upp! Årets nyårslöfte är, med viss modifikation, uppfyllt.

För det andra: Ikväll bär det av till Stockholm för en releasefest och lajvspelning av Welcome to Nightvale, aka en av världens bästa podcasts.

För det tredje: Jag börjar bli gammal. Om alldeles för få veckor fyller jag trettio och min kris har satt igång. Min kris drog egentligen igång när jag fyllde elva. Jag tänkte varje år att ”Jag är ju i alla fall inte tjugo”. Sen blev jag tjugo. Och jag tänkte varje år att ”Jag är ju i alla fall inte trettio”. Snart är jag det.
Min kropp börjar förfalla, bli risig och få krämpor. Jag har inget att önska mig för jag kan köpa det jag vill ha på egen hand. Jag är inte särskilt förtjust i tårta, så inte ens det kan jag se fram emot. Men det värsta är att jag misslyckades med mitt enda riktiga mål i livet, bortsett från att bli utgiven författare, med egna böcker. Mitt mål, mitt stora, var att bli utgiven vid en lägre ålder än Camilla Läckberg. Jag har misslyckats. Det här är ansiktet av ålder och misslyckande. Och en halloweenspelning med improvisationsgruppen Primalimpro.

20141024-122945-44985282.jpg

Den mörka sanningen om varför det dröjer

Du har säkert hört det förut, sagt det själv.

”Synopsisen? Jag jobbar på den. Den är snart klar. Jupp. Jättesnart.”

”Boken? Jag jobbar på den. Den är snart klar. Jupp. Jättesnart.”

Det är inte sant. Det är i stort sett aldrig sant, och när det väl är det så har det gått så långt att författaren i stort sett har snaran om halsen redan. och varför? Varför dröjer det så förbannat att bli klar? Svaret är lika sorgligt som enkelt. Internet. Du hörde mig! Internet är det som gör att det dröjer! Med det sagt menar jag inte att någonting skulle ha gått snabbare innan internet, vi människor är nog över lag rätt bra på att hitta på ursäkter till prokrastinering.

Min mörka hemlighet just nu, förutom otaliga improrep som inte alls är mörka hemligheter utan någonting som jag är stolt över, är WoW. World of Warcraft. Spelet jag aldrig fastnade för men som ändå är hur jag slappnar av. När jag är stressad finns det ingenting som slår att springa runt i Azeroth och hjälpa bönder baka paj, krigsherrar att bekämda scourgen eller bara att öva upp mina färdigheter i att plocka blommor eller fiska. Istället för att skriva klart synopsisen. Eller novellen som skulle vara med i en tävling 31/10. Nåja, det finns ännu tid till det. Lite drygt en vecka, rent av. Jag ska bara lvla lite till…

För övrigt, är det någon mer än jag som stör sig på att höra en bra låt och sedan upptäcka att artisten som har gjort den är någon du inte alls tycker om? Jag känner mig alltid lite förrådd av mig själv när sånt händer.

Att skriva eller att inte… ja, ni fattar

November närmar sig med stormsteg och jag har en synopsis som vill bli klar. Då jag till novelltävlingen Över en fika tog en icke-utgiven bok som inspiration till min novell, tänkte jag nu göra tvärtom. Jag tar en icke-utgiven novell som inspiration till en bok. Det måste ju vara det ultimata vinstreceptet!

Så medan jag puttrar vidare med det så får ni det senaste inom musikväg som jag inte kan få ur huvudet. Lite Daniel Knox livar alltid upp!

Höst alltså

Det tog ett litet tag, men sen kom jag mig. Visst var det sorgligt att skrota den idé som jag har byggt mitt skrivande på så länge, särskilt då två av karaktärerna är med i den novell som jag har fått med i fika-antologin, men jag har gått vidare.

I år blir det tillbaka rötterna. Skräck för hela slanten, precis som i Enter Sallowville, det första riktigt stora som jag skrev.

Höst, alltså. Det är inte så illa ändå!

20141016-210540-75940407.jpg

24601

Som Jean Valjean sa, vem är jag? Är jag ett geni eller raka motsatsen? Är jag uppgiven och bitter eller har jag fått en nytändning? Och vad föder alla dessa existentiella frågor?

Jo! Det är snart dags för NaNoWriMo, årets stora skrivarmånad, och efter föregående inlägg har jag inte kommit längre än att jag har givit upp på mitt gamla manus. Min gamla värld. Ni vet, den där med över tusen sidor och fem miljoner tecken. I alla fall så lutar jag nu åt att göra Syrenholmen, ni vet, den där novellen som inte vann, till en roman. Som jag ser det så kan det gå åt två håll. Bra eller dåligt. Än finns tid att ändra mig, men ju mer jag tänker på det, desto mindre inspiration har jag till att göra någonting. Så då blir det till att gå den enkla vägen. Den breda vägen.

I övrigt inbjuder jag er alla att ta en tur till Facebook för att stödja Livs och mitt nya improprojekt med en like eller två. Miskatonic improversity, skräckimpro när det är som allra bäst!

Kanske inte så nya tag ändå

Jag är den sortens person som ogärna visar upp känslor publikt. Jag vet inte varför, kanske är det mitt norrländska arv, kanske har jag bara en vriden syn på hur man skall bete sig i det offentliga rummet. I vilket fall som helst så var idag en dag då jag tvingades inse att mitt första manus, hela mitt projekt, sju böcker på över hundra sidor var, över tusen sidor text, inte är något att ha.

Smaka på det. Över tusen sidor text. Över fem miljoner tecken. Miljoner. Tusen sidor. Och det är skit. Ren och skär skit. Jag kommer troligtvis inte kunna förmå mig själv att slänga det, för hur illa det än är skrivet så är det jag. This is my crap.

Över tusen sidor text och fem miljoner tecken. Jag kan inte riktigt komma över de siffrorna, komma över hur många år jag har lagt på någonting som faktiskt inte kommer att bli bättre än vad det är. För till syvende sist så är det fortfarande jag som har skrivit det. Hur mycket jag än ändrar och redigerar så är det fortfarande jag.

Detta leder till ett problem. Ja, ganska många problem, men särskilt ett. Vad skall jag skriva under november? Ska jag skriva någonting alls? Kanske inte. Kanske kommer jag att göra det. Lutar lite åt en socialrealistisk skildring av Sveriges mest utsatta. Eller varför inte en poetisk tappning av kvinnorättsrörelsen under 1920-talet? För jag var inte särskilt duktig på skräckare.

Och som avslutning vill jag rekommendera alla att lyssna på Daniel Knox. Han har kanske lite edge-iga texter ibland, men rösten… Ack, den rösten!

Tidigare äldre inlägg