Det är ocharmigt att vara bitter

Ännu en novelltävling avklarad och den här gången gick det inte alls för mig. Däremot vill jag gratulera Liv till vinsten! Hennes novell var verkligen helt fantastisk och förtjänar en förstaplats ^_^

Själv slänger jag upp mitt eget åbäke till novell här. En liten varning för blodiga detaljer framåt slutet. Och för att den kanske är lite väl lång. Håll till godo med en förlorande novell!

Huset på Syrenholmen

Varför dröjde det så förbannat innan du öppnade? Tvingar du alla att stå ute i det här skitvädret eller är det bara mig du låter få den äran? Du är blek, Anton. Ser jag verkligen så jävlig ut? Ge mig en spegel.

Ja tack, en whisky är precis vad jag behöver efter min helvetes… Jag visste inte vem jag skulle kunna prata med. Bara dig.

Fy fan! Du borde ha varnat mig! Ta bort spegeln igen. Det är ingenting mot vad de gjorde med Skytte. Ja, Jakob Skytte. Se inte så sårad ut, du och jag är över sedan länge.

Häll upp åt dig själv också.

Jag vet inte var jag ska börja. När det tog slut mellan oss? Eller när din far försökte få oss tillsammans igen. Jag tyckte också att det var underligt, men hade det inte varit för honom så hade jag aldrig åkt till festen på hotell Eggers. Jag skäms inte för att erkänna att jag kom dit i hopp om att få träffa dig.

Skytte var redan där när jag kom in. Han stod i ett större sällskap och såg så självklar ut. Som om han var den ende där med ett verkligen syfte. Som om det bara var han som visste svaret på den gåta som hade lockat dit Göteborgs akademiska elit. Och mig.

Jag hade inte ens satt en fot över tröskeln innan han såg upp, såg rakt på mig. Hans blick brände som eld, två svarta hål omringade av safirblå sten. Det var med den kraften som han drog mig till sig och jag kämpade inte emot.

Det var inte mer än tre veckor sedan men det känns redan en livstid bort. Vi kunde inte hålla oss ifrån varandra. Varje ögonblick, varje stulen kyss var värd risken att bli påkomna. Jag behöver inte förklara det för dig, du vet hur dumdristig och dåraktig man som ung blir av kärleken.

Men det var dömt att upptäckas. Redan förra tisdagen, efter knappt två veckor, blev vi påkomna. Jakob hade fångat in mig efter dagens sista seminarium och drog in mig i en tom föreläsningssal. Händerna… Vid Gud, de händerna!

Det är visst relevant, Anton! Du får ge det den tid det tar, du kommer att förstå. Snälla du, se på mig i alla fall. Du är den närmaste vän jag har och jag ber dig att lägga dina sårade känslor åt sidan, om så bara för ikväll.

Han stod över mig där jag hade hamnat på rygg över ett skrivbord. Hans välsignade händer under mina skjorta, mina under hans. Ljudet kom så oväntat att jag först inte förstod vad det var jag hörde. Han drog sig inte tillbaka, trots den skarpa harklingen som hade hörts från dörren till. Medan jag ville sjunka genom jorden såg han sig bara om över axeln och jag kan svära på att jag såg ett leende på hans läppar.

Professor Lake,” hälsade han på samma vis som han hade hälsat på professorn tidigare under dagen.

Lake var inte alls lika bekväm med situationen. Av det lilla jag kunde se bakom Jakobs axel såg jag hur den gamle mannen hade blivit högröd i ansiktet.

Era förbannade sodomiter! Ut. Ut härifrån! Och får jag någonsin se er tillsammans igen skall ni få ångra den dag ni föddes!”

Jag svär, Anton, att jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Inte innan dess. Den största rädslan var att han skulle berätta för far. Kan du tänka dig min fars min om han fick veta att hans äldste son älskade en annan man? Han är inte lika öppensinnad som intendent Lilija. Din far var alltid…

Förlåt mig, du har rätt. Jag glider iväg från ämnet. Jakob skrattade bara åt det, han tyckte inte att jag skulle göra något så stort av det.

Kom med mig hem till Syrenholmen,” sa han istället.

Hans familj äger en mycket imponerande villa på Syrenholmen, en liten ö norr om Vinga. Vi åkte i fredags, och trots oron över vad professor Lake skulle kunna göra i min frånvaro tvekade jag inte då Jakob mötte upp mig. Han utstrålade ett lugn som så effektivt smittade av sig att jag efter bara en kvart vid hans sida inte kunde tänka på annat än honom.

Det var en perfekt dag att vara ute på havet. Förrädiskt perfekt. Jakob var den som körde båten och jag visste invad som var mest tilldragande; hans solkyssta nacke eller det ändlösa havet som låg spegelblankt omkring oss.

Syrenholmen gjorde verkligen skäl för namnet. Ja, jag säger gjorde och du kommer att förstå varför. Redan på avstånd syntes den lilla holmen likt en gnistrande juvel, klart gredelin med den ståtliga, vita villan på ett krön i ett hav av grönska. Då vi la till vid bryggan var det nästan omöjligt att inte överväldigas av färgerna och det var inte förrän Jakob ropade på mig som jag insåg att han hade tagit vår packning och gått en bra bit på stigen mot huset.

Det var i sanning lugnet före stormen. Himlen var molnfri och från de enstaka träden hördes fågelsång, men inga fåglar syntes. Inga förutom en nattsvart kaja sittandes på en av de lägre grenarna i en tall. Dess isblå ögon följde oss och jag kunde inte blicken ifrån den. Inte förrän jag skulle ha blivit tvungen att gå baklänges, vilket den ojämna stigen gjorde omöjligt.

Huset som tornade upp sig så snart träden givit vika var i det närmaste en herrgård. Det ensa som fastslog att så inte var fallet var avsaknaden av flyglar, dubbeldörrar, samt den avlägsna plats det låg på. Jag måste ha stannat upp igen för plötsligt kändes avståndet mellan mig och Jakob nästan olidligt. Han hade kommit fram till dörren och manade mig nu att öka stegen.

Väl framme knackade han på med dörrkläppen, kan du tänka dig något så rustikt, Anton? Det dröjde inte lång stund innan dörren öppnades av en satt liten man i femtioårsåldern som jag snart förstod var husets betjänt.

Han visade in oss i huset och jag anade genast vilken underbar uppväxt Jakob måste ha haft på ön. Vi installerades i två närliggande rum men hann inte njuta av varandra innan vi kallades till salongen för att möta Jakobs far, Harald Skytte.

Salongen var allt man hade kunnat vänta sig av den. Det var högt i tak och trots sommarvärmen utomhus så brann en eld i den öppna spisen.

Det var någonting sällsamt med den äldre mannen, han såg på mig som om han visste. Som din far ser på mig. Men precis som hos din far så fanns det ingenting dömande i hans blick.

Vi samtalade en god stund till dess att det meddelades att middagen var serverad. Herr Skytte reste sig då.

Ni får ursäkta mig,” började han. ”Jag har lite arbete att ta igen. Men jag hoppas att få se mer av er till frukosten.”

Jag frågade Jakob om inte hans far ville dinera med oss, men han svarade att hans far allt som oftast befann sig i husets källare där hans arbetsrum låg. Enligt Jakob fanns det även en annan ingång där, en dörr som ledde direkt till en egen brygga. Ja, det kommer att ha relevans! Häll upp åt mig med, är du snäll.

Det var i morse Jakob meddelade att han skulle vara borta över dagen. Han stod i dörröppningen till mitt rum då jag vaknade, lugn och orörlig som om han hade stått där en god stund.

Jag måste åka in till Göteborg idag. Jag blir inte borta länge.” Han log mot mig och jag nickade utan att fästa någon större vikt vid hans ord.

Jag åt frukost i sällskap av herr Skytte, men han tycktes vara i sina egna tankar och så snart han hade ätit upp ursäktade han sig och gick mot källardörren. Detta gav mig utrymme att ensam utforska det stora huset.

Jag rörde mig med försiktighet genom rummen och kunde inte skaka av mig känslan av att varje steg var att göra min värd orätt. Inte för att sådant någonsin hindrat mig då nyfikenheten väl tagit över. Jag gick förstrött genom långa korridorer, men stannade upp vid ett fönster då jag noterade att himlen hade mörknat avsevärt. Klockan var inte mer än två men redan kunde jag ana skymningen vid horisonten.

Plötsligt såg jag vattenytan brytas en bit utanför stranden, där vattnet började bli djupare. Någonting… Ja, jag säger någonting, för det kan omöjligt ha varit vad det såg ut att vara.

Nåväl, men bara för att du frågar. Det såg ut som en gigantisk bläckfiskarm som i en böljande rörelse bröt det stilla vattnet innan den försvann ner tillsammans med den ohyggliga kropp den måste ha varit fäst vid.

Jag skyndade vidare, som om jag skulle kunna fly ifrån det jag hade sett genom att inte vara kvar på platsen längre.

Dörren stod lite på glänt, det var bara därför jag gick in. Under de dagar jag varit på Syrenholmen hade jag aldrig satt min fot i husets bibliotek. Väggarna var främst täckta av höga bokhyllor, men en av kortväggarna upptogs helt av en magnifik eldstad. Kring och över den pryddes väggen av jakttroféer. Huvuden av exotiska djur satt fastskruvade på skivor av ebenholts och mahogny.

Kanske var det den allt mörkare himlen, kanske ljudet av en tilltagande vind, men det obehag som jag tidigare hade känt ökade. Och jag kunde ha svurit på att ett av huvudena var mer mänskligt än aplikt.

I ren panik vände jag mig mot dörren för att gå, jag kom dock inte så långt innan min blick föll på en låg piedestal. På denna låg en tjock bok bunden i ljust, på sina ställen grånat, skinn. Den tycktes nött av flitigt läsande och mellan många sidor fanns bokmärken av blandad karaktär och ålder. Titeln stod i relief, knappt urskiljbar, med arabisk skrift.

Bredvid den låg ett uppslaget skrivblock med en påbörjad översättning men jag hann inte så mycket som läsa ett ord innan ett skrik bröt tystnaden. Det var det värsta jag någonsin hört, en grotesk blandning av djuriskt och mänskligt men samtidigt ingetdera. Jag…

Nej, jag vill inte, Anton. Det var ett misstag att komma hit.

Vad menar du? Du kan inte lova det. Efter allt som hänt, hur kan du med säkerhet lova att du låter mig stanna efter det jag skall berätta?

…Jag älskar dig också.

Som du vill. Skriket kom ifrån källaren och det var dit jag sprang. Återigen stannade jag dock upp vid ett av fönstren. Utanför hade det nu blåst upp till storm och genom dis och regn såg jag hur en mörk skugga långsamt reste sig ur havet. Fylld av skräck började jag springa igen. Källardörren var stängd men olåst och jag gick ner. Sprang ner. Det var ingen lång trappa, men den gick i en svindlande spiral. Vid foten sträckte en kort korridor ut sig. Den avslutades i ett valv och på andra sidan låg ett större rum, ett rum som inte var tomt.

Vid allt heligt… det jag såg var… det var helvetet.

Herr Skytte stod i mitten av rummet vid ett stenaltare. Belysningen var smärtsamt skarp, den jäveln hade installerat elektriskt ljus därinne. I rummet med honom fanns ett tiotal deformerade, hundlika människor. Nej, varelser. De var inte längre mänskliga. Om de någonsin hade varit det. Och på altaret låg Jakob. Han var vid liv, för han såg på mig med feberblanka ögon. Blicken var fylls av smärta och jag såg Det. Jag såg hur hans buk hade öppnats, hur herr Skytte höll en blodig dolk i ena handen och sin sons pulserande tarmar i den andra. Återigen mötte jag Jakobs blick och slogs av avsaknaden av rädsla i den. Han log.

De ylade då de kastade sig mot mig. Det var säkert fem av de vidriga varelserna. Jag ryggade tillbaka, jag måste ha skrikit… Då jag började springa kunde jag tydligt höra deras flåsande andetag och tunga steg bakom mig.

Jag sprang mot trappan, men en av vanskapelserna hade lyckats kasta sig dit för att blockera min väg. Det var då, i stundens panik och hetta, som jag mindes vad Jakob hade berättat om den andra ingången. Istället för att springa mot trappan vek jag av mot en mindre dörr, som av sin position att döma måste leda till vattnet.

Jag skyndade mot den men den var låst. Samtidigt som jag fick tag i nyckeln som lyckligtvis satt kvar i låset, kände jag ett hårt slag i ryggen. En kloprydd hand tvingade mig att vända mig om och ytterligare en slog till mig över ansiktet.

Det torde vara nog svar på din fråga om mina skador.

Då dörren öppnades bakom mig tumlade jag ut med odjuren över mig. Det hade börjat storma ordentligt nu vilket gjorde det svårt att se bryggan med båten. Av den stora skuggan såg jag intet spår.

Gud vet hur jag kom i båten, hur jag fick ut den på öppet hav. Jag vände mig om en gång, en sista gång, bara för att se huset slitas sönder av osynliga händer och stormvindar. Jag måste ha svimmat av utmattning. Då jag vaknade till var jag vid hamninloppet och det var bara dig jag kunde tänka på. Så jag kom hit.

Det känns overkligt att tala om det då jag sitter här, med utsikt över Feskekôrkan och folkets hus. Jag…

Vad är det där? Där! Skuggan som reser sig över Lagerhuset!

Skrik inte så förbannat! Anton! Anton?

Helvete…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: