Årets skrivarmånad

Inatt började det. NaNoWriMo. I år hade jag två löften till mig själv. 1. Att inte fortsätta på min deckarserie, se tidigare inlägg för ångest och insikt i detta. 2. Att inte skriva för mycket på en gång. Det mest på grund av att vi hade premiärföreställningen med skräckimprogruppen Miskatonic Improversity igår och skall ha föreställning med Primalimpro och deras Kära Göteborg ikväll. Då går det inte att ha dubbeldygnat. Har ni inget att göra ikväll så kom gärna dit, Teater Jaguar i Göteborg, 19.00. Kostar 100:- och kan inte ta kort, tyvärr. Men vi säljer kakor ^^
Det finns också en tredje anledning till varför du aldrig, aldrig, aldrig skall skriva 50 000 ord på ett dygn. Du kommer att bli galen. Litterärt utbränd. Och otroligt irriterande för din omgivning.

Nu bär det av till skrivfika med Liv för att komma upp i dagens ordkvot. Over and out!

Viktigt meddelande till allmänheten

För det första: Jag finns på adlibris! Mitt namn är sökbart och två titlar dyker upp! Årets nyårslöfte är, med viss modifikation, uppfyllt.

För det andra: Ikväll bär det av till Stockholm för en releasefest och lajvspelning av Welcome to Nightvale, aka en av världens bästa podcasts.

För det tredje: Jag börjar bli gammal. Om alldeles för få veckor fyller jag trettio och min kris har satt igång. Min kris drog egentligen igång när jag fyllde elva. Jag tänkte varje år att ”Jag är ju i alla fall inte tjugo”. Sen blev jag tjugo. Och jag tänkte varje år att ”Jag är ju i alla fall inte trettio”. Snart är jag det.
Min kropp börjar förfalla, bli risig och få krämpor. Jag har inget att önska mig för jag kan köpa det jag vill ha på egen hand. Jag är inte särskilt förtjust i tårta, så inte ens det kan jag se fram emot. Men det värsta är att jag misslyckades med mitt enda riktiga mål i livet, bortsett från att bli utgiven författare, med egna böcker. Mitt mål, mitt stora, var att bli utgiven vid en lägre ålder än Camilla Läckberg. Jag har misslyckats. Det här är ansiktet av ålder och misslyckande. Och en halloweenspelning med improvisationsgruppen Primalimpro.

20141024-122945-44985282.jpg

Ett litet steg för mänskligheten…

…ett stort steg för mig! Jag har, tillsammans med Liv, fått en novell antagen i antologin Kärlek i maskinernas tid.

Men, säger nu den uppmärksamme, inte skriver väl du romansnoveller i science fiction-miljö? Jorå, serru! Det gör jag visst det! I alla fall en, och det är en höjdare. Jag skall inte spoila någonting för er, men den innehåller både kärlek, science fiction och en sexscen! Smaskigt värre!

Så håll utkik efter den, när den nu kan tänkas dyka upp. Jag håller er underrättade.

Författartips

Vi kan börja med den lämpliga sexmånadersuppdateringen. Nej, jag har inte blivit utgiven än och nej, förlagen verkar inte vara några större fan av mitt manus. Jag vet inte riktigt vari felet ligger, för, nästan precis som Jonas Jonassons morbror Hans sa, värre skit än det där har givits ut.

Nåja, man skall inte vara bitter utan bara fortsätta jobba! I väntan på att få svar och veta vad jag skall rätta till har jag börjat söka nätet runt efter författartips. Någonstans måste ju det där magiska tipset finnas, det som är svaret på alla frågor. Vad är det Läckberg, Mankell, Meyer och James har gemensamt?

Jag söker och vad finner jag? Ingenting. Det är inte så att det inte finns tips för författare, men allt som oftast är det saker jag redan har gjort, redan har försökt. Och alldeles för ofta är det skrivet av bittra människor som talar illa om andras verk, det är inte en sådan människa jag vill ta emot tips ifrån. sist, jag är väl också lite klädsamt bitter, men det är snabbt övergående och jag har självinsikt nog att vet att jag bara har mig själv att skylla. (Sa jag att jag är ödmjuk också?)

 

Jag fortsätter att skriva och vänta och fundera. Och förhoppningsvis blir jag bättre på att uppdatera också. ^_^

Kommentarer

För det första vill jag tacka för alla kommentarer, ni skall veta att jag älskar att få dem och jag skall svara så snart jag får peppen till det. Eller snarare; så snart min hjärna inser att jag inte är så stressad som jag tror att jag är. För det andra så har jag bestämt mig för att ta tag i mitt första manus, be om feedback, förändra och, framför allt, förbättra.

Höddö!

Det är vad vanliga människor kallar ”Höredudu!”, om än med lite mer schvung. För mig myntades uttrycket av Nina och jag använder det nu flitigt, särskilt mot mig själv. På grund av min opepp har jag tvingats inse att boken inte kommer att bli klar på en månad, även om jag förvisso blev klar med mina femtiotusen ord. Som tröst skall jag se på Twin Peaks och, höddö, rita lite. Ta mig i kragen!

Det stora vemodet rullar in

Vid det här laget är det väl ingen som undgått min frustration över ord som inte vill bli skrivna, och därför skall jag inte tala om just det just nu. Tvärtom! Jag skall vara tyst och bita ihop. Kanske se till att ta några dagar ledigt från allt och bara påta lite med orden.

Tidigare äldre inlägg