Julkalender

Nu har inspelningarna äntligen börjat! Årets julkalender i bokhandeln, som självfallet kommer att länkas till, kommer att bli helt fantastisk! Ni bör hålla utkik efter tant Rut. Och notera hur osmidigt jag undviker att tala om böcker och dylikt. Jag är ett proffs.

Efter bokmässan

Har inte riktigt återhämtat mig än men beräknar att ha gjort det till mitten av månaden då jag måste börja förbereda nästa bok ordentligt. Jag tror tyvärr att jag har förstört högra långfingrets yttersta led under mässan. Den gör ont och är inte alls lika vig som tidigare. Nåja, vi får väl se om den kommer sig igen. Under tiden skall jag försöka stilla min växande önskan att rita serier. Var kom det ifrån? O_o Svaret är, självfallet; från seriescenen på mässan.

Bokmässan 4

Mina fötter… Det gör så ont… Men oj vad trevligt och skoj det var! Är dock glad att det inte är bokmässa mer än en gång per år.

Bokmässa 2

Det känns betydligt bättre idag, tackar som frågar. Egentligen vill jag skriva om alla häftiga kändisar jag sett idag, men det vore kanske lite barnsligt att skryta med sånt. Det vore att kasta det i ansiktet på folk att berätta att jag, bland andra, sett Dick Harrison, Johan Theorin, Sverker Olofsson (tror jag. Eller så var det hans hemlige tvilling!) och Jonas Gardell. Tur att jag inte är en sådan person!

Nu skall fötterna kureras!

Tiden som försvann

Visst är det väl underligt, det där med tid? Ju mindre jag gör om dagarna (och jag har inget mellanläge. Antingen arbetar jag eller så gör jag i stort sett ingenting.) desto mindre tid känns det som att jag har. Ju mer jag fyller dagarna med, desto mer… Ja, ni förstår. Jag litar på att ni förstår. Ni är kloka.

För att återknyta till gårdagens ämne, och för att jag har öronen fyllda av lounge-bossa och därför blir sådär lite klädsamt flummig, så såg jag Prometheus i helgen. Denna film, som lämnade mig förvånansvärt otillfredsställd, hade utan tvekan en av filmhistoriens vackraste scener. Om man hade gjort den scenen två timmar längre och bara behållit den fantastiska öppningsscenen (som väl egentligen var scen tre) så hade jag kunnat se om den otaliga gånger. Nu är dock fallet inte så och jag är inte så mycket av en självplågare att jag ser en film med scener som jag tycker är onödigt obehagliga bara för tio minuter av njutning. Ja, jag erkänner. Jag är en fegis.

Med det sagt är det bara att ta tag i dagens göromål. Här skall skapas!

Det går fort när man har roligt

Jag slogs just av den fruktansvärda insikten att det snart är november. Snart har ett helt år gått sedan sista skrivutmaningen och var är jag? Var har jag kommit? Svaret är här (kanske inte helt otippat. Här är där man är.) och ingenstans.

Inom fem månader måste nästa synopsis vara klar och trots min brors vänliga hjälp har jag inte kommit mycket längre på den punkten. Att jag den senaste tiden dessutom fått ett socialt nätverk att röra mig i gör inte saken bättre. Hur hinner människor med allting? Jag är dubbel- och trippelbokad mest hela tiden, känns det som. Inte för att jag klagar, det är trevligt när det väl fungerar.

Så, nu skall jag försöka ta vid där jag stannat i allt vad redigering och planering heter. Frågan är bara hur det skall pusslas in mellan födelsedagsfester, jobb och rollspel. Tecknande och måltider får helt sonika ta ett litet steg tillbaka, för ändamålet. Ibland får man offra lite för att kunna ta sig framåt.

Och helt apropå ingenting är det underligt hur jag, då jag bestämt mig för att cykla igen och därför inte köpt nytt spårvagnskort, åker buss mer än någonsin tidigare. Jag misstänker att notan på SMS-biljetterna kommer att överstiga femhundra kronor. Aj, säger vi om det.

Allt det andra

Som jag tidigare sagt (för jag säger väldigt mycket som jag inte följer upp direkt. Jag borde gå igenom tidigare inlägg och göra just det, se till att allting avrundas innan jag börjar på nya saker.) så går jag även en kurs i Concept Art vid HGO. Jag är inte särskilt bra på att vare sig måla eller teckna, men det fina med concept art är att man inte behöver vara det. Det viktiga är att få fram det man vill ha sagt.

Av många anledningar, mest för att jag är lat, brukar jag vänta med att göra mina hemuppgifter till sista stund. Denna sista stund brukar infalla på torsdagar eftersom jag jobbar alla fredagar och inte har så mycket tid att göra någonting då. Alltså sitter jag nu, mellan en trevlig lunch och en trevlig improkväll, och försöker febrilt att måla en bild av ett framtida Rio de janerio. Hur det går? Framåt. Men jag är verkligen inte bra på det där med färger och faktum är att jag mer än en gång har varit nära att bara hoppa av kursen i ren frustration. Men skam den som ger sig! Vad är det egentligen det värsta som kan hända? Att jag inte blir godkänd? Ja, det är det nog, och det är inte hela världen. Kan man tycka. Jag tar dock, mitt i min lathet, ganska allvarligt på mina studier, och jag tänker bannemej inte ge upp. Och hör sen!

Med detta sagt, kan jag meddela att den slutgiltiga redigeringen av Kom ut och lek närmar sig sitt slut. Efter det skall jag göra faktakollar och faktiskt börja skriva om texten. Under tiden skall jag jobba och skriva brev. Det här kommer att bli fantastiskt! (Och jag menar det. Det där är inte sarkasm även om det kan låta så. Eller snarare se så ut.)

Och här är en tidig version på vad jag egentligen sysslar med idag.

Tidigare äldre inlägg