Författartips

Vi kan börja med den lämpliga sexmånadersuppdateringen. Nej, jag har inte blivit utgiven än och nej, förlagen verkar inte vara några större fan av mitt manus. Jag vet inte riktigt vari felet ligger, för, nästan precis som Jonas Jonassons morbror Hans sa, värre skit än det där har givits ut.

Nåja, man skall inte vara bitter utan bara fortsätta jobba! I väntan på att få svar och veta vad jag skall rätta till har jag börjat söka nätet runt efter författartips. Någonstans måste ju det där magiska tipset finnas, det som är svaret på alla frågor. Vad är det Läckberg, Mankell, Meyer och James har gemensamt?

Jag söker och vad finner jag? Ingenting. Det är inte så att det inte finns tips för författare, men allt som oftast är det saker jag redan har gjort, redan har försökt. Och alldeles för ofta är det skrivet av bittra människor som talar illa om andras verk, det är inte en sådan människa jag vill ta emot tips ifrån. sist, jag är väl också lite klädsamt bitter, men det är snabbt övergående och jag har självinsikt nog att vet att jag bara har mig själv att skylla. (Sa jag att jag är ödmjuk också?)

 

Jag fortsätter att skriva och vänta och fundera. Och förhoppningsvis blir jag bättre på att uppdatera också. ^_^

Kontakt

Jag har ett stort problem. Vad skönt, tänker ni, att bara ha ett problem. Nåväl, så lätt är det inte. Tvärtom, mitt problem är som en gigantisk käpp i ett gigantiskt hjul. Jag är blyg. Riktigt blyg. Det är väl okej, egentligen, om det inte vore för att jag vill bli författare och borde ta kontakt med människor, bland annat skulle jag nog behöva en skrivcoach (även om jag inte är helt säker på vad en sådan gör).

Detta är vad jag skall jobba på, hur ser era nyårslöften ut?

En kortis

Idag tänkte vara lite wild and crazy (vild och galen. Fanns egentligen ingen anledning att skriva det på engelska, annat än att det är lite wild and crazy.) och lägga upp en kort novell jag skrev för en skrivkurs för något år sedan. Förutsättningarna var följande: Huvudpersonen har just fått veta att han har cancer. På vägen hem från sjukhuset träffar han mannen han hatar och kvinnan han älskar. Med de premisserna var det sedan bara att köra, men jag har alltid haft svårt att inte tänja på sådana regler.

Det enda som hördes var det tunga mullret då spårvagnen rörde sig från Annedal mot Linnéplatsen. Utanför de smutsiga fönstren sken vårsolen från en klar himmel och Simon visste att fåglarna sjöng. De hade sjungit då han tog en promenad till sjukhuset och de hade sjungit då han med tungt hjärta lämnade det. Fåglarna skulle fortsätta sjunga, vare sig han levde eller dog.

Ett halvår. Sex månader. Efter snabb huvudräkning kom han fram till att det var, på ett ungefär, etthundraåttiotre dagar och nedräkningen hade redan börjat. Vreden som låg under den stilla ytan hade börjat väcka frågor. Hade tumören haft ett digitalur på armen? Hade läkarna i sina mikroskop kunnat se en klocka som stadigt räknade ner sekunderna till dess att hans dom skulle undertecknas?

Det knöt sig i magen och instinktivt lade han en hand över buken, försökte lugna sina nerver. Mirakel skedde hela tiden, folk blev allvarligt sjuka men tillfrisknade så varför skulle inte han kunna göra det också? Varför skulle han inte vara en av de få som kunde trotsa döden?

Hoppet som för ett ögonblick blossat upp kvästes i sin linda och då Simon återigen höjde blicken kände han sig lika färglös som smutsfläckarna på fönstret.

Vid Linnéplatsen steg han av spårvagnen i syfte att ta en stärkande promenad hem, Gud skulle veta att han behövde en. Trots att doktorns ord ännu studsade runt i huvudet på honom, jagande sig själva likt en hund jagar sin svans, kändes det faktiskt lite bättre då den friska luften slog emot honom.

Han genade över gräsmattans upptrampade stig och nådde snart backen som ledde upp mot landskapsvillorna. Mitt i allt mörker var det ändå en skön känsla som vilade i periferin: nu kunde ingenting bli värre.

Senare skulle han tänka tillbaka på just det ögonblicket som höjden av ödets ironi. Knappt hade tanken klingat ut då han nådde backens krön innan han såg dem. Två gestalter kom gående mot honom med solen i ryggen. De gick tätt intill varandra, den större med armen om den mindre och det var så han kände igen dem. Marie och Axel.

För drygt trettio år sedan hade de gått i samma gymnasieklass och de hade kommit att personifiera ytterligheterna av hans känsloskala.. Den ena var kärlek och den andra hat. Hans kärlek hade inte hunnit förklaras innan de hade annonserat sin förlovning, något som hade kommit som en chock för Simon.

”Tänk att se dig här, Simon!”

Maries röst slet honom ur tankarna och snabbt tvingade han fram ett leende. Hon var lika söt som när de var unga, hennes make lika stilig. Även han hade till sist varit tvungen att erkänna att de utgjorde ett stiligt par, trots att det skar i hjärtat att se dem tillsammans.

”Ja, jag tänkte passa på att ta mig en promenad.” Han förvånades över hur stadig rösten lät. En seg klump av gråt hade satt sig i bröstet och vart andetag tycktes föra den närmare bristningsgränsen. Män grät inte, det hade han lärt sig tidigt.

”Det kan behövas.” Hon skrattade hjärtligt samtidigt som hon lutade sig fram för att klappa honom på magen, en rörelse som fick Simon att rycka till och leendet på hans läppar att stelna.

”Du behöver nog inte påminna honom om det.” Med sträng blick lade Axel en hand över sin hustrus arm varpå hon sänkte handen. ”Det är trevligt att se dig igen.”

”Detsamma.” Simon försökte diskret dra sig tillbaka, finna en ursäkt för att gå därifrån. Tanken på att berätta för dem kom för honom men sopades undan lika snabbt. Det skulle lägga en tung börda på ett hjärta han ville skona och skulle sannolikt göra det andra lättat. Lite för lättat. Nej, han tänkte verkligen inte ge sin gamla nemesis den tillfredsställelsen.

”Du ser lite blek ut.”

”Det är bara spår av vintern.” Leendet blev varmare då deras blickar möttes. Nej, han skulle inte klara av att låta den evigt brinnande kärlekslågan slockna på ett så grymt sätt. ”Ni får ursäkta mig, jag har lite bråttom.”

Knappt en timme senare hade han satt sig till rätta vid sitt skrivbord. Han hade startat datorn men sedan ändrat sig för att istället ta fram papper och penna, det kändes mer rätt att skriva ett ordentligt brev än att skicka ett mail. Kanske skulle han komma att ändra sig så snart brevet var skrivet, kanske skulle dragningen kännas än starkare.

Den enda ljuskällan i rummet var solen som sken in genom fönstret, samma sol som hade givit kärleken en strålande mandorla av ljus. Strålarna fick stålet att blänka framför honom, en kall påminnelse om vilken väg han valde att ta.

Handen darrade då han grep tag i pennan och han förvånades över hur starkt han hade påverkats känslomässigt. Han hade alltid varit den rationella, den som såg till det praktiska i tillvaron och inte lät sig förledas av känslor. Nu hade han svårt att se för tårarna som hotade att välla över, han var tvungen att torka ögonen flera gånger med baksidan av handen innan han kunde påbörja sitt verk.

Återigen darrade handen till då han satte pennan mot pappret och han tvingade sig att ta tre djupa andetag innan han började skriva.

Älskade Axel…”

Minnen

Denna outtömliga källa till inspiration, detta hav i vilket ständiga strömmar av tankar evigt kretsar för att föra oss längre från strand. Låter bra? Nej? Nåja, jag är ingen poet (hör och häpna! Eller kanske inte häpna…) men minnen tenderar att driva åt det mer svävande hållet.

Igår hade jag en fantastiskt trevlig dag med Nina. Vi gick på museum och åkte till Hisingen och sedan tillbaka till fastlandet för att där ta en promenad i mina hemkvarter innan vi tittade på TV och ritade. Så skulle hon få låna en dator också och den enda som fanns till hands var fars första laptop, den jag hade som backup när alla mina PC-datorer gick sönder (ni kan vara lugna, jag har Mac igen). Och jösses, säger jag bara. Jag har inte använt den på mycket länge och jag fick nästan hjärtstillestånd av allt som kom tillbaka. Minnen som jag verkligen inte ville ha tillbaka. Alls. Truman? Nej, inte alls. Men många gamla manus, gamla bilder.

Så, för att avsluta blogginlägget lite gladare; ikväll är det födelsedagskalas för Tobbe. Hipp hipp!

Gör det själv, då!

Ett av många bra tips jag har fått sedan refusering 2.0 är att ge ut mina böcker själv via print on demand-företag. Det många av er inte vet (antar jag, eftersom jag inte har sagt något. Många av er vet, för er har jag sagt det till för att jag känner er IRL, I Riktiga Livet, vilket betyder Utanför Internet.) är att jag har Enter Sallowville och bok två och tre i Slöinge-serien i print on demand-version. Jag hade den första i Slöinge-serien men den försvann. På grund av detta vet jag att det blir riktigt tjusigt men även att det inte alls är samma sak.

Ett förlags främsta uppgift är inte att få ett manus i tryck, det är lätt att nu för tiden göra på egen hand. Nej, ett förlag är till för att få ut boken i handeln, få folk att få upp ögonen för den och kanske göra en tjusig reklamfilm för den. Deras uppgift är att göra det som kräver Kontaker som vi vanliga dödliga inte har. Det är i alla fall min bild av förlagen, jag kan ha helt fel.

På grund av detta, och att jag tycker att förlagsvärlden i sig är fascinerande (och för att jag vill ha ett releaseparty. Ett riktigt, ett.), så tänker jag fortsätta att kämpa för just det. Kanske har jag siktat lite väl högt, men må så vara! Vad är det för mening med att göra någonting annat? Här skall minsann satsas och nu skall jag, som ett antiklimax, ta en Novalucol och tänka glada tankar.

Ja, mitt herrskap. Det här är hur jag peppar mig själv.

På G igen

Efter att ha våndats och självömkat i lite drygt ett dygn är jagåterigen tillbaka på banan. Gårdagen gick, bland annat, åt till att se en tröstfilm (Hungerspelen. Jag skulle ha kunnat säga vad jag tyckte om den men jag låter bli. Den var inte lika bra som Tinker, Tailor, Soldier, Spy i alla fall.) och att äta tröstostkaka. Detta i kombination med glada vänner gjorde susen och nu kan jag till och med ta åt mig av allas fina ord?

Så, hur skall man nu gå vidare? Egentligen hade jag velat börja på någonting helt nytt, bara skriva tills fingrarna blöder och tangenterna glöder, menfaktums är attnjsg ännu tror på min bok. Mina böcker. Alltså gör jag nu det näst bästa och redigerar om den första för att kunna skicka den till nya förlag. Fler förlag. Tillsammans med trevligaste Rebecca Mörtberg utarbetar jag nu en plan över vilka förlag som skall få manuset och i vilken ordning. Personligen är jag inte riktigt förtjust i att skicka till många förlag samtidigt, men jag har inte hört någon, varken författare eller förlag, säga att det är annat än klokt att skicka till så många man klarar av att få refuseringar av på en gång. Nu, då jag ändå är van vid det, känns det betydligt mindre allvarligt att refuseras igen. Kanske är det den sturskheten som också kommer att bli mitt fall. Men den dagen, den sorgen!

Bring it on!

Redigeringssöndag

Idag kommer att vara en dag i författandets tecken, för första gången på ett ganska bra tag har jag ingenting annat inplanerat, bara jag, min padda och alla dessa fantastiska färger att markera ändringar med. Nu undrar säkert många, inklusive jag, varför det här inte redan är gjort och avklarat. Jo, det skall jag tala om för er!  Det finns fyra steg i redigeringsprocessen, min i alla fall.

Steg 1. Läsa igenom
För att kunna redigera måste jag veta vad jag har skrivit, alltså läsa igenom texten. När jag skriver (och som vi tidigare konstaterat så sker detta under en mycket begränsad tidsperiod. Jag försöker fortfarande öva på att skriva utan tidspress, men det är svårt. Mycket svårt.) så sker detta snabbt och utan någon som helst rättstavning under processen, alltså är mitt manus fullt av stavfel. Jag rättar de uppenbara (de stavfel som markeras i rättstavningsprogrammet) direkt efter att jag har skrivit klart men då är det svårt att hitta de stavfel som bildar andra faktiska ord. Dessa skall alltså lokaliseras i steg ett. För att inte tala om underliga formuleringar, ordval plotmissar.

Steg 2. Markering
Ja, markeringen får ett steg i sig, om än ett litet. Det är inte det lättaste, skall jag tala om för er, att lista ut vilken färg allting skall ha. Ändringar är gula, det som skall tas bort är rött. Det som kanske skall tas bort är blått och frågor till mig själv är gröna. Frågan är ju bara vilken kategori saker och ting skall in under.

Steg 3. Ändringar
Och så skall ändringarna skrivas i redigeringsdokumentet. Detta kan innebära allt från att bara ändra ett ord eller en formulering till att skriva frågor som måste kollas upp. Frågorna får vänta med sina svar till efter steg fyra för att se om de ännu behöver svar i den nya helheten.

Steg 4. Införa ändringar i textdokumentet
Den rubriken talar ganska bra för sig själv. Ändringarna skall införas i textdokumentet och sedan kan vi göra den slutgiltiga researchen. Efter att alla frågor fått sina svar är det bara att korrigera dessa och sedan börja på nästa manus.

Och såhär kan det se ut.

Tidigare äldre inlägg