Jag

Det är sorgligt men sant. Det här är en sång som gjordes utan en tanke på mig, men ändå en så träffande beskrivning. Det är lite jobbigt. Och tragiskt. =)

Jag är inte riktigt klok

Då ni läser det här sitter jag (förhoppningsvis) och skriver som en galning. Jag lyssnar på något från den här Spotifylistan och har säkerligen önskat livet ur mig både en och två gånger. Om jag lyckas bli klar före kl. 18 ikväll skall jag få köpa mig en ny dator som belöning och jag slipper att göra om det nästa år. Det här är inget jag rekommenderar någon! Så… Ja, låt bli att hetsskriva!

Jag neutraliserade Edward!

Förra året ledde Erik Saade (ja, jag är fast i Schlagerträsket. Det är en illa dold hemlighet.) fram till dess att programledarna skulle intervjua honom om det. Han slutade som trea. Samma sak var nära att hända igår. Loreen ledde (hela tiden, faktiskt. Jag är stolt ^_^) men den förbannade kommentatorn Edward skulle promt sitta och kommentera det. ”Nu har vi nästan vunnit!”, ”Nu leder vi så stort!”, allt det som drar otur över människor. Så där satt jag och knackade som en dåre i bordet och tog i trä för att neutralisera hans vårdslöshet. Och det visade sig hjälpa. För det är ju inte så att vidskeplighet bara är bluff och båg. Nåja, det skadar ju inte att vara på den säkra sidan och bra gick det.

Nu är det tillbaka till skrivbordet och böckerna. Det här kommer att gå så bra! Peppar, peppar…

Melodifestivaler och dylikt

För det första ett stort grattis till det svenska bidraget i ESC (Loreen med låten Euphoria. Verkligen, visste ni inte det?) som tog sig vidare till final igår kväll. Jag var kanske inte så jätteförtjust i den till en början, mest för att jag aldrig varit ett fan av moderna rytmer, men det är en bra låt.

För det andra har jag varit duktig och stått vid mitt ord. Efter att ha letat runt i stan så hittade jag till sist Fifty shades of Grey på Poket Shop. Den var verkligen slutsåld överallt annars, vilket kanske säger en hel del om vad som säljer. Jag har lyckats att näst intill trippelboka mig i helgen, men trots det kommer jag nog att få tid att läsa. Research, kan vi kalla det.

Redan nu är det någonting som stör mig; varför skall kvinnliga protagonister alltid vara så ”vanliga”? I Fifty shades of Grey har det redan efter knappt tio sidor konstaterats att huvudpersonen är vanlig, tråkig, har brunt hår och inte särskilt flådiga kläder. Precis som i Twilight-serien av Stephenie Meyer föredrar hon att sitta uppkrupen i en fåtölj och läsa engelska klassiker framför att umgås med folk. Och ändå faller snygge hunken för henne. Jag har verkligen fruktansvärt svårt för detta, inte för att det inte är en rar tanken utan för att det inte är så. Jag är sinnebilden av mundan och inte har någon rik, stilig VD dykt upp för att förföra mig. Bitter? Bara mycket.

Fobier

Jag tänkte försöka vara sådär folklig och öppen, som man skall vara (det verkar i alla fall populärt. Jag tycker om när andra är det, och då skall jag minsann inte vara sämre själv!), och berätta någonting om mig själv. Jag är, ser ni, nämligen mer än bara ett namn, en blog och blåmärken.

Så idag, i det första inlägget i (kanske) en rad för att ge lite insikt i vad det är för människa ni har att göra med här, tänkte jag avslöja att jag har en fobi. Jag har nog ganska många, men jag börjar med en för att inte gå ut med full kraft direkt. Jag är rädd, eller ogillar i alla fall, hård vind.
”Men,” tänker ni nu, ”vad är det för fel på dig? Du bor i Göteborg, det är vindens stad!”
Och ni har rätt i det kära läsare. Jag har verkligen inte den blekaste aning varifrån den där fobin kom, det första jag minns av den var att jag skulle gå hem från en kamrat när det blåste full storm. Jag var nog nio eller tio år gammal och kom till en allé där gigantiska träd skilde gångvägen från en stor gräsmatta. Jag minns att jag stannade där, tryckt intill ett av de här träden, och såg upp, såg hur det som skulle vara orubbligt och beständigt vajade likt en ung björk för vinden.

Så, nu vet ni det! Något jag heller inte tycker om är spindlar så därför tänkte jag vidarebefordra en helt fruktansvärt fängslande låt om desamma. Nästan lika svår att bli av med som Pink, fluffy unicorns.

Skrivkramp och inspiration

Efter att jag igårkväll skrev nio handskrivna brev tänkte jag förbereda dagens blogginlägg. Men det kom inget. Jag hade ingen idé alls på vad jag skulle skriva, men tänkte att det nog skulle dyka upp något imorgon. Och efter att jag idag lackat, sigillat och kuverterat nio handskrivna brev var jag övertygad om att inspirationen skulle komma flygande som ett litet tefat i rymden. Men ingenting. Och då slog det mig. Jag har fått skrivkramp!

Jag trodde uppriktigt sagt inte att jag skulle kunna få skrivkramp på bloggen men, som vi alla vet, går högmod före fall. Men skam den som ger sig, och jag är inte sämre än att jag kan vända någonting negativt till någonting positivt! Här skall skrivas om skrivkramp!

När jag skriver så får jag, som alla, stundom skrivkramp. Det blir halt blankt i huvudet och jag kan stirra på det öppna textdokumentet och inte ha en aning om hur jag skall komma vidare. Problemet är mindre under november, då jag egentligen bara skriver och aldrig riktigt tänker efter. Skulle jag fastna har jag min synopsis så att jag vet vart jag ska och dessutom en sjuhelsikes tidspress. Problemet kommer snarare då jag kan skriva i lugn och ro, då jag kan fundera över vad det är jag vill ha sagt och hur jag vill säga det.

En person hävdade förra hösten att det var omöjligt att skriva utan inspiration, något som jag och många med mig protesterade mot. Majoriteten av all skrivtid har inte alls med inspiration att göra utan att bara sätta sig ner och skriva. Den här personen ansåg senare att det krävdes inspiration för att ta sig upp på morgonen, någonting vi andra snarare kallade självbevarelsedrift, så personen ifråga skall väl tas med en skopa salt. Dock insåg jag då att det faktiskt finns människor (jag är ibland en av dem, men jag försöker att inte låtsas om det. Det skulle göra det här inlägget dubbelmoraliskt och så kan vi ju inte ha det!) som bara sitter och väntar på att inspirationen skall gripa tag i dem  och svepa med dem till lyckans förlovade land där de kan skriva om allt och ingenting med aldrig sinande ord. För det är lite så det känns, när man är inspirerad. Det är inte helt olikt en känsla av oövervinnelighet (och vad var det vi sa om högmod?), vilket gör att när skrivkrampen väl kommer, och den kommer att komma, så känns det tusen resor värre än då man bara tvingar sig till att skriva. Det är då skrivandet har blivit ett yrke.

Dessutom, apropå inspiration, så fick jag en fantastisk inspirations-CD skickad till mig från underbaraste Karin igår! Det kommer alltså inte bara bli spionmusik till nästa skrivprojekt, vilket vi alla (läs: jag) ser på med lättnad och glädje. Återigen, stort tack till Karin!

Fick för övrigt tips från mest fantastiska (här skräder vi minsann inte superlativen!) Ninni på en blogg med skrivdon och allt annat som på något vis har med fysiskt skrivande att göra, Palimpsest. De hade till och med ett inlägg om TTSS! Jag älskar när jag inte är den enda som tycker om saker och ting.

Och sist, men inte minst, en bild på min älskade reservoarpenna (inte min, men samma modell. Var inte så petiga!)

The soundtrack of my book

Till att börja vill jag bara säga ett stort grattis till bloggen, vilken fyllde 1000 (tusen) träffar igår, närmare bestämt natten till idag. Jag vill tacka alla fina läsare som gjorde detta möjligt, jag vill tacka mamma och pappa, mina lärare i svenska från årskurs ett och uppåt som… Överdrivet? Lite, kanske.

Tårta blir det, i alla fall! Vad skall vi säga? En tårta/ tusen träffar? Jag kommer att förvandlas till min skrivgrupps feeder!

För det andra kan jag meddela att jag återigen har varit och sett Tinker, Tailor, Soldier, Spy, denna gång med L. Vad jag denna gång slogs av var det helt fantastiska soundtracket och jag återupptar en tidigare tråd, närmare bestämt den rörande ljudmiljö under skrivandet. Personligen föredrar jag instrumental musik då jag skriver, jag har annars en plågsam förmåga att börja lyssna på vad folk sjunger (vilket i sin tur gör att underliga och helt lösryckta meningar kan dyka upp i texten).

Då jag skrev Enter Sallowville hade jag helt hakat upp mig på Akira Yamaokas Silent Hill-soundtrack. Många låtar var förvisso inte instrumentala men musiken hade det rätta soundet för det jag ville beskriva. Nu är ju å andra sidan E S mycket Silent Hill-inspirerad, så det var inte så underligt i sig. Då det kommer till E S var det mest överraskande att jag, som har mycket svårt för skräck, faktiskt började skriva just det. Av någon anledning har skräcktemat hållit i sig även om jag aldrig frivilligt skulle se en skräckfilm.

Som jag skrivit i tidigare inlägg har min skriv-spellista på Spotify börjat driva mig till vansinne, något den gjorde redan 2010. Rådvill stod jag där då november närmade sig 2011, med en spellista som skulle få mig att slita mitt hår, utan möjlighet till förnyelse. Det vad då jag hörde det. Det! Av en ren händelse, som en blixt från klar himmel: Om jag skickade iväg ett meddelande i mitt IM-program (IM= Instant Message, ex. MSN, Skype, AIM) strax efter att någon hade skickat ett meddelande uppstod de fyra första tonerna i Peter och Vargen – Grandfather. Plötsligt hade jag ett nytt soundtrack och jag ser med nöje fram emot hur det har påverkat de två böcker som skrevs till detta.

Årets bok kommer troligtvis att till stora delar skrivas till Tinker, Tailor, Soldier, Spy-soundtracket. (Har jag förresten berättat att jag är ett stort fan av Benedict Cumberbatch?)