I väntan på supermånen

I natt har det utlovats supermåne. Månen skall vara särskilt imponerande men i skrivande stund står mitt hus i helt fel riktning för att den skall synas. I väntan på att den masar sig runt husknuten funderar jag lite på det där med att skriva.

Jag försöker ju få ner så många noveller jag bara kan till allehanda tävlingar och liknande nu, inte minst bara för att öva upp skrivandet, och jag inser att jag är en hycklare utan like. Jag är av den starka övertygelsen att man skriver när man ska och därmed basta. Inspiration är något av ett mytologiskt väsen som man ibland kan få en skymt av men inte skall sitta och vänta på.

Och ändå. Både jag och Vän af Ordning har tyckt att det nog var lite viktigare på Facebook idag. Eller att det var en väldigt intressant artikel, den där om knölvalen i Östersjön, och den måste ju läsas just där och då. Dessutom är det ju lite för varmt och kvavt för att skriva någonting alls, så nog kan den här kvällen få ett fripass?

Nej. Nej, det kan den inte. Supermåne eller ej, skrivas ska det!

Supermåne

Ett litet steg för mänskligheten…

…ett stort steg för mig! Jag har, tillsammans med Liv, fått en novell antagen i antologin Kärlek i maskinernas tid.

Men, säger nu den uppmärksamme, inte skriver väl du romansnoveller i science fiction-miljö? Jorå, serru! Det gör jag visst det! I alla fall en, och det är en höjdare. Jag skall inte spoila någonting för er, men den innehåller både kärlek, science fiction och en sexscen! Smaskigt värre!

Så håll utkik efter den, när den nu kan tänkas dyka upp. Jag håller er underrättade.

Helgdagsrepris

Eftersom gårdagens inlägg har fått i alla fall en positiv reaktion (och eftersom det är sjätte juni. Nationaldagen, ni vet?) så tänkte jag försöka mig på samma sak idag igen. Ännu en novell, idag med lite mörkare tema. I den mån det kan bli mörkare… Det var inte direkt något ljust och skinande igår.

Dagens novell skulle skrivas utifrån det slutna rummet-problematiken. Ja, det blev kanske lite väl kort och hastigt, men är inte helt missnöjd. Dessutom har jag glädjen att presentera huvudpersonen i min deckarserie, kriminalpolis Jens Holm!

Dödens serve

En stor folksamling hade redan samlats vid sidlinjen och den uniformerade polis som hade varit först på plats hade nu fullt sjå med att försöka mota bort de mest ihärdiga åskådarna. Då kriminalteknikerna, med inspektör Gustavsson i spetsen, kom till platsen hade den stackars ynglingen fått kämpa mot folksamlingen en god stund.

”Jag har aldrig varit med om något liknande.” Jens Holm, en ung nykomling vid Falkenbergspolisen, såg plågad ut då han med en liten gest visade åt tennisbanan bakom sig.

Banan var belagd med grus och delades av på mitten av ett nät. Det enda som nu bröt scenen som Gustavsson hade framför sig var den kropp som låg nära nätet. Från det avstånd han befann sig på kunde han inte avgöra mycket mer än att kroppen tillhörde en man klädd i träningskläder. Gruset kring huvudet hade färgats av blod och området omkring kroppen syntes orört. Han kisade lite samtidigt som brottsplattsfotografen dök upp bredvid honom.

”Jag har fotat omgivningen men tänkte vänta på er innan jag går närmare.” Mannen lyfte kameran som hängde i en rem om nacken. ”Så det jag har nu är mest bilder på buskar, träd och gräs. Ja, och så den där snubben ur femton olika vinklar.”

Gustavsson nickade kort till svar innan han återvände till bilen för att där ta på sig skyddsoverallen och plasthandskarna. Han kunde nästan känna fotografens bistra blick i nacken då denne insåg att han inte skulle få något svar. Det var inte det att inspektören var på dåligt humör eller hyste något allmänt agg gentemot världen, han hade bara inte någon lust att tala och spilla onödig tid på att tala om vädret eller det uppenbara.

Då han återvände till kanten av tennisbanan så var det i sällskap med en av de yngre teknikerna, Emanuel Stehn. Han var lika entusiastiskt som Gustavsson hade varit i den åldern, lika entusiastisk som han i vanliga fall var då han kom till en brottsplats.

”Det är lite skumt, tycker du inte?” Den unge mannen såg sig ivrigt om samtidigt som han drog upp huvan över håret för att inte råka lämna några spår i form av egna hårstrån. ”En tennisbana på baksidan av en herrgård omgjord till ett spa, ingen insyn från grannarna eller motorvägen. De enda som finns här, som kunde ha gjort det, är de andra gästerna.”

”Nu går du händelserna i förväg. Regel nummer ett: Dra inga förhastade slutsatser.”

Gustavsson såg inte den besvikna blick hans ord hade lockat fram hos Emanuel. Som om han hade blivit slagen på fingrarna kramade den yngre mannen händerna i varandra, en orolig gest som inte avbröts förrän han hörde sitt namn ropas.

”Har du pratat med gästerna här?” Gustavsson såg kritiskt mot folksamlingen vid ena kanten av tennisbanan.

”Min kollega gör just det.”

”Utmärkt.”

Den unge polisen tog ett steg åt sidan då ännu en tekniker dök upp. Han hade inte jobbat mer än fyra veckor ute på fältet och redan hade han snubblat över sitt första lik, nästan bokstavligt.

”Det verkar inte finnas några andra spår än den dödes,” konstaterade Gustavsson då de kommit fram till kroppen. Det hade tagit tid att nå den då de för varje steg var tvungna att dokumentera platsen och säkra de spår som fanns, vilket hittills varit lika med noll.

Han sjönk ner på huk intill kroppen och började systematiskt att gå igenom den. Snart stod det klart för honom att den enda yttre skadan på kroppen var upprepade hårda slag i bakhuvudet, skallen hade krossats och benbitar stack fram i den blodiga huden. Slagen måste ha kommit med fruktansvärd kraft.

Med rynkad pannan rätade inspektören på sig och lät blicken svepa över området. Över honom välvde sig en klar himmel och den gassande solen, som nu stod högt gjorde, trädens skuggor korta. Herrgården höjde sig framför honom och trots att det var dag fylldes han av ett obehag. Mörka fönster blickade likt onda ögon ner på honom från den bleka fasaden.

”Är vi klara här?” Emanuel såg uppfordrande på Gustavsson, tydligen hade han inte helt kommit över sin besvikelse från tidigare.

”Ja, vi kan inte göra så mycket mer just nu. Jag ska ta mig ett varv runt planen för att se om jag hittar något nytt, men jag tvivlar på det.”

Han fascinerades över det absurda i situationen. En man hade blivit sönderslagen men hans egna fotspår var de enda som fanns i gruset. Av skadorna på kroppen att döma hade många slag riktats mot en punkt, men det fanns antydningar till att slagen bytt vinkel. Detta berodde troligtvis på att misshandeln hade fortsatt efter att offret fallit, men det stämde inte. Om det varit så skulle slagen ändå inte ha sett likadana ut.

Blicken rörde sig dröjande över området bakom honom, det fanns inte mer än ett skjul där, och i brist på annat gick han för att öppna det. Långsamt spred sig ett nöjt leende över hans läppar då han såg innehållet och det krävdes inte lång stund inne i skjulet innan han hade allting klart för sig. Det var genialt. Frågan var bara vem och varför?

Jens suckade uppgivet då han för säkert tredje gången gick igenom anteckningarna från förhören. Hans partner, Felix Eriksson, höll fortfarande på med de sista förhören, hittills hade han inte fått fram någonting av värde. Han ogillade sådana här fall, precis som han hade ogillat novellen ‘The speckeled band’ av Sir Arthur Conan Doyle. Blotta tanken på att någonting hade hänt där det omöjligt kunde ha hänt skrämde honom.

Den döde, Arthur Liljencrona, hade bott på herrgården över helgen tillsammans med sin hustru, Eva. Han skulle ha träffat en god vän, Fabian Svensson, för att spela tennis vid niotiden på morgonen men då Fabian kom dit hade Arthur legat död på gruset. Inga spår fanns av förövaren men Fabian var onekligen den mest rimliga förklaringen.

”Försjunken i djupa tankar?”

Jens såg snabbt upp då Gustavssons röst avbröt hans tankar. Utan inbjudan satte sig teknikern ner bredvid honom på bänken. Han höll fram ett smörgåspaket från Seven Eleven och lutade sig sedan tillbaka.

”Tack.” Jens vred på paketet i handen men öppnade det inte. Blicken vilade istället vid anteckningsblocket som nu vilade i hans knä. ”Jag vet inte om det är så djupa tankar… Jag försöker bara förstå hur allting hänger ihop.”

”Blir det lite lättare om jag ger dig ett mordvapen?”

”Va?”

”Och fingeravtryck.” Gustavsson flinade belåtet då han tog en första tugga av sin smörgås. ”Jag vill inte lägga ord i munnen på dig, men jag skulle nog säga att ni står inför ett ‘crime passionel’.”

Jens besvarade denna utläggning med en frågande min. Hur kunde den vithårige mannen med det nästan ständigt leende ansiktet ha kommit så långt på mindre än tio timmar?

”Du skojar med mig?”

”Se inte så häpen ut. Förhör frun istället.” Gustavsson sträckte fram sitt eget block och betraktade Jens’ ansikte då upplysningen spred ljus över dragen.

Eva satt bredvid Fabian i ett rum som herrgården hade låtit dem förfoga över. Hon såg tärd och orolig ut, det blonda håret var slarvigt uppsatt i en knut i nacken, kläderna satt inte helt rätt. Bredvid henne såg Fabian lugn och samlad ut, trots att håret var rufsigt och ansiktet blekt.

”Vi vet att du dödade din man.” Felix gick ut hårt. Han hade redan på polishögskolan visat sig vara ärketypen av den stygge polisen. ”Det är ingen idé att du försöker undanhålla någonting, vi har bevis!”

”B-bevis?”

”Det enda som saknas är några teknikaliteter.”

”Jag… Det är inte som ni tror!”

”Tyst, Eva! Du behöver inte säga någonting.” Fabian såg avmätt mot de båda poliserna.

”Nej, det behöver du inte. Vi kan berätta det för dig istället.” Jens lutade sig fram med armarna i kors över bordet framför sig. ”Någonting med din man gjorde dig förbannad. Någonting som började för längesedan, för du hade förberett det här. Det var du som såg till att ni tog in här. Bara för att mörda honom. När han skulle ut och spela tennis imorse passade du på. Du hade färdigpreparerade tennisbollar med en bas av bly som du med hjälp av bollmaskinen i förrådet använde för att döda din man. Det måste ha varit en ohygglig kraft för bollarna studsade tillbaka med tillräcklig kraft för att någon vid sidolinjen skulle kunna ta emot dem.”

”Det var inte bara Eva. Och det var inte oförtjänt.” I en öm gest tog Fabian Evas ena hand i sin. ”Arthur var ingen bra man. Han drack och slog. Det var min idé att vi skulle göra oss av med honom och hade vi bara fått mer tid skulle jag ha kunnat göra mig av med bollarna.”

Jens nickade kort åt erkännandet. Han skulle bli skyldig Gustavsson en ordentlig lunch för det här.