Viktigt meddelande till allmänheten

För det första: Jag finns på adlibris! Mitt namn är sökbart och två titlar dyker upp! Årets nyårslöfte är, med viss modifikation, uppfyllt.

För det andra: Ikväll bär det av till Stockholm för en releasefest och lajvspelning av Welcome to Nightvale, aka en av världens bästa podcasts.

För det tredje: Jag börjar bli gammal. Om alldeles för få veckor fyller jag trettio och min kris har satt igång. Min kris drog egentligen igång när jag fyllde elva. Jag tänkte varje år att ”Jag är ju i alla fall inte tjugo”. Sen blev jag tjugo. Och jag tänkte varje år att ”Jag är ju i alla fall inte trettio”. Snart är jag det.
Min kropp börjar förfalla, bli risig och få krämpor. Jag har inget att önska mig för jag kan köpa det jag vill ha på egen hand. Jag är inte särskilt förtjust i tårta, så inte ens det kan jag se fram emot. Men det värsta är att jag misslyckades med mitt enda riktiga mål i livet, bortsett från att bli utgiven författare, med egna böcker. Mitt mål, mitt stora, var att bli utgiven vid en lägre ålder än Camilla Läckberg. Jag har misslyckats. Det här är ansiktet av ålder och misslyckande. Och en halloweenspelning med improvisationsgruppen Primalimpro.

20141024-122945-44985282.jpg

Annonser

Dagen då min dator sa nej tack

Det händer lite då och då att en författares bästa vän visar sig vara hennes fiende. Idag är en sådan dag. Min älskade dator, med den fina Batmanloggan, vill inte vara med. Just den dagen som jag ska skicka in två nyskrivna noveller till en tävling så säger den Nej tack, stänger av sig själv och vänder ryggen mot mig. Jag tar det personligt.
Det är inte så att jag inte har alternativ, men jag vill inte använda mig av dem. Jag vill att min kompanjon skall skina upp i ett mekaniskt A-ackord och ge mig ett äpple igen.

Vän af Ordning säger ingenting. Vän af Ordning tar det här mer personligt än jag.

Fobier

Jag tänkte försöka vara sådär folklig och öppen, som man skall vara (det verkar i alla fall populärt. Jag tycker om när andra är det, och då skall jag minsann inte vara sämre själv!), och berätta någonting om mig själv. Jag är, ser ni, nämligen mer än bara ett namn, en blog och blåmärken.

Så idag, i det första inlägget i (kanske) en rad för att ge lite insikt i vad det är för människa ni har att göra med här, tänkte jag avslöja att jag har en fobi. Jag har nog ganska många, men jag börjar med en för att inte gå ut med full kraft direkt. Jag är rädd, eller ogillar i alla fall, hård vind.
”Men,” tänker ni nu, ”vad är det för fel på dig? Du bor i Göteborg, det är vindens stad!”
Och ni har rätt i det kära läsare. Jag har verkligen inte den blekaste aning varifrån den där fobin kom, det första jag minns av den var att jag skulle gå hem från en kamrat när det blåste full storm. Jag var nog nio eller tio år gammal och kom till en allé där gigantiska träd skilde gångvägen från en stor gräsmatta. Jag minns att jag stannade där, tryckt intill ett av de här träden, och såg upp, såg hur det som skulle vara orubbligt och beständigt vajade likt en ung björk för vinden.

Så, nu vet ni det! Något jag heller inte tycker om är spindlar så därför tänkte jag vidarebefordra en helt fruktansvärt fängslande låt om desamma. Nästan lika svår att bli av med som Pink, fluffy unicorns.