Färdig!

Ja, färdig med redigeringen i alla fall. Det känns oändligt skönt men också lika skrämmande. Tidigare har tanken på att skicka manus till förlag varit en utomordentlig morot, men då det nu hägrar kommer stråk av tvivel. Jag tror på mitt manus, absolut, men gör någon annan det? Hur många refuseringar kan jag ta på en gång; hur många förlag kan jag skicka iväg till direkt?

Nu börjar allvaret. (Soundtrack: Eye of the Tiger – Survivor)

Äntligen!

Idag blev jag klar. Idag redigerade jag sista sidan i den förbannade boken, som jag älskar och inte borde svära över. Nu skall jag bara föra in ändringarna i manuset, vilket väl är lättare sagt än gjort. Särskilt när jag snubbler över kommenterar som ”Omformulera!” och ”Ändra?”. Jag är en latmask utan like ._. Skäms på mig!

Ljuset i slutet av tunneln

Det närmar sig nu med stormsteg. Om ett ynka fåtal sidor är första boken helt färdigredigerad, det enda som skall till är att skriva in ändringarna i manuset och sedan skall det skickas iväg. Det sägs att man inte skall skicka manuset till fler förlag än man klarar av att få ett nej från på en gång… Jag undrar hur tålig jag är på den punkten.

Ibland är jag en fruktansvärd människa

Särskilt då jag läser igenom mina gamla manus och upptäcker att jag tagit livet av karaktärer som verkligen inte förtjänar det. Goda människor, trevliga människor. Det är inte okej, mig själv! Skärpning till nästa gång. Fast då har jag planerat något ännu värre.

Det är underligt, det där. Hur det är så lätt att få dåligt samvete över någonting som fiktiva karaktärer. Mina karaktärer. Jag har varit redo på vad som skall hända dem sedan jag skrev synopsisen och ändå kan det komma som en chock. De får sina egna liv och jag känner mig som en superskurk.

Kill your darlings

Detta är nog mitt största problem när det kommer till redigeringen av mina böcker. Jag vill gärna tro att jag inte skriver någonting som är onödigt, men så snart jag går igenom texten ser jag nästan bara saker och ting som andra skulle kunna vilja skära bort. Som jag tidigare skrivit har jag en tendens att vilja låta allting ta sin tid, som Johan Theorin. Fangirl, javisst! Men ibland blir jag osäker på andra förstår det.

Nu lät det fasligt pretentiöst, men det är på intet sätt så att jag anser mig vara en svår författare, tvärtom. Jag är nog ganska lättläst. Dock har jag så fruktansvärt svårt att skära i texten. Dåligt av mig!

Dagens visdomsord

Egentligen borde de vara att inte läsa igenom gamla manus. Egentligen borde de vara att redigera snabbt och effektivt efter att boken är skriven, utan att bry sig om att ha perspektiv på det man har skrivit. Men så är det inte. Dagens visdomsord är istället att hålla ut.

Jag känner mig lite som min egen peppcoach när jag skriver det, men i brist på andra får jag axla den manteln. Det gäller att hålla ut och att inte ge upp bara för att varenda mening plötsligt blivit rödmarkerad. Om några sidor kan jag börja föra in ändringarna i manuset och sedan blir det åka av!

Gripen av galenskap

För det är lite så det känns. Jag redigerar och redigerar (det är lite så det känns i alla fall. Som att jag inte gör annat… även om det är just annat jag gör.) men kommer aldrig till dörren. Istället snubblar jag över formuleringar som känns barnsliga, lösa trådar i handlingen och min huvudperson är en vekling. Det har förvisso sin förklaring i att jag jobbar med långsiktig karaktärsutveckling, men bortsett från det.

Eller så kan det vara så simpelt som att jag har förlorat lite självförtroende. Aldrig mer skall jag vänta så länge med att redigera! Redigeringar skall ske förhållandevis snabbt, medan tron på det man skrivit ännu är stark. Det tror jag på.

Tidigare äldre inlägg