Boken som inte blev

Riktigt så illa är det kanske inte, men det känns så. Efter att ha skrivit mina femtiotusen ord på drygt sjutton timmar har det sedan varit stopp. Det är som om jag inte längre har någon ork att skriva alls. Jag är den som förespråkar att skriva utan inspiration, men det är betydligt svårare att skriva utan lust. Den här boken har element som gör mig fruktansvärt illa till mods och kanske är det bara därför. Kanske har jag glömt hur man gör.

Annonser

Skrivångest

Ni läste rätt, skrivångest och inte skrivkramp. Skillnaden? Livsavgörande.

När jag har skrivkramp så känns det förvisso inte roligt men det går att hantera. Jag vet hur jag skall göra för att komma förbi det (det är inte mer spännande än att resa sig upp, ta en promenad och sedan bara tvinga sig att skriva. Dagens antiklimax.) och efter ett tag så flyter allting på som vanligt. Skrivångesten är så mycket värre.

Allt jag någonsin skrivit verkar plötsligt juvenilt och tafatt, jag börjar känna en påtaglig hopplöshet. Min tanke var att bli författare när jag blivit sexton. Sedan tjugo. Sedan tjugofem. Jag är inte ens trettio men känner mig redan närmare sjuttio, som om jag inte kommer att hinna ge ut några böcker alls innan jag är gammal och grå.

Skrivångest är tunga saker, bästa botemedlet är en helkväll improvisationsteater. Ikväll skall jag medicinera mig med humor innan jag tar vid igen.

Intermission igen

Vi fortsätter tyvärr på samma spår som igår. Har fortfarande ont, tandläkare på fredag. Förhoppningsvis har det gått över till dess. Inser ni (det gör ni säkert. Om ni inte är supermänniskor, vilket jag för övrigt tror.) hur svårt det är att få något gjort när det gör ont? Det är svårt. Mycket svårt. Hade det varit ont någon annanstans skulle det ha varit okej men allt som har med huvudet att göra sätter sig på kreativiteten.

Så skulle kroppen hållas igång också

Jag lät i onsdags klippa stora delar av mitt hår. Det är kanske inte så konstigt (inte för mig, som gillar ganska kort hår. Det är skönt att ha nacken fri, särskilt nu då sommaren närmar sig med stormsteg.) men det finns en kanske lite oväntad förklaring. Ja, det är kanske inte så oväntat heller, nu då jag tänker efter. Min plan, varken diabolisk eller vidare spännande, är att jag till dess att mitt hår vuxit till sin forna längd skall ha gått ner tjugo kilo och dessutom ha fått en bok antagen till förlag.

För att påskynda detta, både viktnedgång och kreativt tänkande, har jag börjat simma. Och simning är en utmärkt form av träning, tro inget annat. Det är dock inte alltid det ultimata och kräver ibland mer (framförallt lokaltrafikstransport) än vad man för ögonblicket ids med. Då har vi två alternativ. Eller fler, men jag nöjer mig med två.
1. Stanna hemma och träna på valfritt sätt.
2. Ta en promenad.
Just det sistnämnda har jag tagit fasta på och det finns en fantastiskt trevlig runda jag brukar gå. Jag har tagit den sedan förra sommaren och insåg ganska snart fördelarna med att gå framför att göra något av allt som kräver att man håller ordning på hur många gånger en tyngd har lyfts eller hur många längder som simmats. Det går att tänka samtidigt. Ja, tänka utan att riskera att glömma bort vad det var som skulle kommas ihåg.

Med det sagt, tror jag minsann att det är dags för dagens kreativa övningar innan det skall till att redigeras och putsas upp igen! Och eftersom jag älskar författarintervjuer så får ni här en kort, men mycket underhållande, sådan med finaste Nene Ormes.

Opepp

Det verkar inte som om mitt ode varit någon vidare hit bland folk. Underligt, jag tyckte att det nästan var fint. Nåväl, det var inte enkom för att hörsamma Saras (nej, men se! En palindrom!) önskan som jag skrev den utan även för att jag varit väldigt opepp, både igår och idag.

Vad är då pepp, undrar ni alla. Pepp är likvärdigt med lust, att ha lust att göra någonting. Medan Inspiration är att veta vad du vill göra är Pepp att ha lusten att göra det. Du kan ha inspiration utan pepp (ovanligt) och pepp utan inspiration (betydligt vanligare). Igår hände Någonting, som jag inte ämnar gå närmare in på, som tog bort mycket av min pepp. Kvar finns inte mycket mer än en påtaglig känsla av besvikelse över att du inte kunde åstadkomma mer.

Särskilt besvärligt blir detta då man, som jag igår, skall försöka komma igång med skrivandet, värma upp inför november, so to speak. Där satt jag, utan minsta gnutta pepp och en måttlig dos inspiration som jag inte kunde göra någonting av. Resultatet blev ett ode till en trogen reservoarpenna, ett femtonminuters ordkrig på temat ”Ur mördarens synvinkel” (831 ord!) samt ett hundraords drabble (vilket i stort sett innebär att man skall skriva en historia på exakt hundra ord).

Efter detta begav jag mig hem till M och N för att spela rollspel men inte heller det återgav någon pepp. Och då det kom till textbaserat rollspel senare under kvällen så lyste peppen med sin frånvaro. Jag har inte den blekaste aning om var min pepp har försvunnit, men om ni ser någon pepp som verkar ensam och förvirrad så får ni gärna skicka den åt mitt håll. Den är mycket saknad och kommer tas väl om hand så snart den kommer hem. Hälsa den att jag inte är arg på den.

Mitt opeppade öga får bli dagens inspirationsbild.