Berättarteknik

Det låter alltid lite finare att ha ett inlägg med en sådan titel (en titel som innehåller ordet ‘teknik’ eller någonting annat respektingivande. Sådant som jag kan skriva om utan att få dåligt samvete över att jag inte gör det jag faktiskt borde göra.) även om det sätter en viss press på inlägget i sig. Nåväl, vi får helt enkelt se vad det blir av det.

Jag har tidigare nämnt att jag skriver i tredje person för att det ger, känner jag, en större frihet då det kommer till att välja vilken karaktär man vill identifiera sig med. Då det kommer till jagform är det betydligt svårare att skaka av sig huvudpersonen, vilket är ett problem om det är en person jag som läsare inte tycker om. Och av någon anledning har jag på senaste tiden stött på ovanligt många förstapersons-huvudpersoner som är fasligt osympatiska. Detta har ingenting med hur välskrivna de är, tvärtom är många mycket välskrivna, men det gör dem inte trevliga.

Som många moderna deckare tycker jag om att ha ett förhållandevis stort persongalleri och jag hoppar gärna mellan perspektiv (medelst radbrytning. Här är allting klart och tydligt!) för att ge läsaren mer inblick i både handlingen och karaktärerna. Vill ni inte identifiera er med huvudpersonen så är det inga problem! Föredrar ni den osympatiska gamla damen så finns det tillräckligt med information för att kunna göra en djupdykning i henne också.

Och så är det bara!

Annonser

Att skapa karaktärer

Det här är något som jag har ganska stora problem med. Jag är lite för otålig för att sätta mig ner och faktiskt skriva ner hela mitt karaktärsgalleri (som en god författare alltid bör göra, om inte annat så för att faktiskt kunna använda sig av de mer intressanta karaktärsdrag hon kommer på. Jag upptäckte till exempel att min huvudperson hade vissa narkoleptiska drag i bok ett som sedan helt försvann. Detta kunde ju i och för sig ha berott på en del trauman…) men försöker att ändå ha ett någorlunda hum om de största karaktärsdragen.

Så, hur skriver man nu en karaktär? Det finns nog lika många svar på det som det finns författare. Fler, eftersom fler än författare kan komma sig för att skapa en karaktär (tänker då främst på rollspelare. Personligen har jag tappat räkningen på hur många karaktärer jag har.), och personligen så använder jag olika tekniker beroende på hur stor karaktären är.

Jag använder mig oftast av en lathund, en lista som jag hittade hos Camilla Läckberg (vad hände egentligen med hennes blogg? Jag tyckte att det var trevligt att läsa den.), som helt sonika räknar upp karaktärsdrag, allt från namn och utseende till om karaktären har körkort och vilken favoritmaten är. Med mindre karaktärer nöjer jag mig med namn och en kort bakgrundsbeskrivning, ofta får de inte ens ett utseende innan jag faktiskt skriver dem. Och så finns det den ännu mindre karaktären som får vara glad om den alls får vara med. Till den kategorin hör till exempel den morgonpigge hundägaren eller den orolige grannen. Eller bara ”En i mängden”-karaktärerna (jag tycker alltid lite synd om dem. Vill ge dem mer utrymme, om så bara i en novell, för att gottgöra. Jag tror att det kan ha att göra med att jag läste Sofies värld när jag var ung och i den har bokkaraktärerna en lite speciell roll.) som står i en klunga och betraktar någonting fruktansvärt.

När allt kommer till kritan så är trots allt det viktigaste att man hittar ett sätt som fungerar för en själv, om det så är att använda listor, skriva noveller om karaktärerna eller bara skriva ner det ytterst väsentliga. Det är ju trots allt inte i karaktärsbeskrivningen som romanen skall skrivas. Själv skall jag nu bunta ihop all karaktärsinformation jag spridit i mina böcker och lägga den i ett prydligt dokument. Hädanefter skall jag bli konsekvent!

Och avslutningsvis ett minne från en vacker solnedgång (och utsikten från min balkong. Ja, det är havet därborta i fjärran.) och likaledes en påminnelse om att skaffa en kamera som har förmågan att fånga det naturliga ljuset bättre.

Research

Jag har fått lära mig att en läsare ger en författare tre chanser. Om en bok innehåller fler än tre fel så slutar läsaren att läsa, något jag även skrivit tidigare. Detta är, som tidigare sagt, en utmärkt anledning till att inte använda så många adjektiv och en ännu bättre anledning till att vara noggrann med sin research.

Ett av mina största problem när det kommer till mitt skrivande är just researchen. Jag hinner förvisso researcha då jag skriver synopsisen men jag hinner sällan kolla på denna research då jag är inne i skrivandet. Tanken är istället att knuffa in researchen i redigeringsprocessen, något som hittills gått bra. Det är förvånansvärt mycket som måste kollas upp: Hur påverkas ett lik av väder och vind? Hur döljer man på bästa sätt smaken av olika gifter? Hur går polisarbetet till över huvudtaget?  Hur ser det ut på rättsmedicinska i Göteborg? Var får man tillstånd att resa sitt cirkustält?

De flesta, för att inte säga alla, frågor får man svaret på genom att fråga, men där har jag ett litet handikapp då jag lider av svår blyghet. Kanske inte så svår, men den finns där och den gör att jag inte bara kan ringa till någon på rättsmedicinsk och fråga om jag kan få komma dit och hälsa på för research. Tänk om de säger nej =(

Jag står dock inte helt utan möjligheter. Efter kursen i att skriva kriminalromaner har jag i alla fall två rättstekniker att rådfråga och det är bannemig inte fel alls! Vidare har jag den fantastiska tidningen Kriminalteknik, utgiven av SKL, där man kan få allehanda uppslag och tips. Utöver detta finns också många program på ämnet krim, både ur mördarens synvinkel och polisens, på kanaler som TV4Fakta och TLC. Tyvärr har detta hjälpt mig föga då det kommer till att ta reda på hur Slöingeskolan såg ut på 1980-talet och huruvida den numera har ett intercom-system.

För övrigt köpte jag världens mest fantastiska stift till min stiftpenna idag! Rum för Papper har blivit en av mina favoritaffärer.

Skrivkramp och inspiration

Efter att jag igårkväll skrev nio handskrivna brev tänkte jag förbereda dagens blogginlägg. Men det kom inget. Jag hade ingen idé alls på vad jag skulle skriva, men tänkte att det nog skulle dyka upp något imorgon. Och efter att jag idag lackat, sigillat och kuverterat nio handskrivna brev var jag övertygad om att inspirationen skulle komma flygande som ett litet tefat i rymden. Men ingenting. Och då slog det mig. Jag har fått skrivkramp!

Jag trodde uppriktigt sagt inte att jag skulle kunna få skrivkramp på bloggen men, som vi alla vet, går högmod före fall. Men skam den som ger sig, och jag är inte sämre än att jag kan vända någonting negativt till någonting positivt! Här skall skrivas om skrivkramp!

När jag skriver så får jag, som alla, stundom skrivkramp. Det blir halt blankt i huvudet och jag kan stirra på det öppna textdokumentet och inte ha en aning om hur jag skall komma vidare. Problemet är mindre under november, då jag egentligen bara skriver och aldrig riktigt tänker efter. Skulle jag fastna har jag min synopsis så att jag vet vart jag ska och dessutom en sjuhelsikes tidspress. Problemet kommer snarare då jag kan skriva i lugn och ro, då jag kan fundera över vad det är jag vill ha sagt och hur jag vill säga det.

En person hävdade förra hösten att det var omöjligt att skriva utan inspiration, något som jag och många med mig protesterade mot. Majoriteten av all skrivtid har inte alls med inspiration att göra utan att bara sätta sig ner och skriva. Den här personen ansåg senare att det krävdes inspiration för att ta sig upp på morgonen, någonting vi andra snarare kallade självbevarelsedrift, så personen ifråga skall väl tas med en skopa salt. Dock insåg jag då att det faktiskt finns människor (jag är ibland en av dem, men jag försöker att inte låtsas om det. Det skulle göra det här inlägget dubbelmoraliskt och så kan vi ju inte ha det!) som bara sitter och väntar på att inspirationen skall gripa tag i dem  och svepa med dem till lyckans förlovade land där de kan skriva om allt och ingenting med aldrig sinande ord. För det är lite så det känns, när man är inspirerad. Det är inte helt olikt en känsla av oövervinnelighet (och vad var det vi sa om högmod?), vilket gör att när skrivkrampen väl kommer, och den kommer att komma, så känns det tusen resor värre än då man bara tvingar sig till att skriva. Det är då skrivandet har blivit ett yrke.

Dessutom, apropå inspiration, så fick jag en fantastisk inspirations-CD skickad till mig från underbaraste Karin igår! Det kommer alltså inte bara bli spionmusik till nästa skrivprojekt, vilket vi alla (läs: jag) ser på med lättnad och glädje. Återigen, stort tack till Karin!

Fick för övrigt tips från mest fantastiska (här skräder vi minsann inte superlativen!) Ninni på en blogg med skrivdon och allt annat som på något vis har med fysiskt skrivande att göra, Palimpsest. De hade till och med ett inlägg om TTSS! Jag älskar när jag inte är den enda som tycker om saker och ting.

Och sist, men inte minst, en bild på min älskade reservoarpenna (inte min, men samma modell. Var inte så petiga!)

Faran med att läsa

För det finns en sådan, och hör sen! Nu menar jag ju förstås inte fara som i att man som Chapman kommer att skjuta kändisar för att man läser Räddaren i nöden, eller att man skulle bli så världsfrånvänd av denna fantastiska läsupplevelse att man helt enkelt slutar leva sitt riktiga liv. Nej, jag menar något betydligt simplare än så, nämligen faran för en författare att läsa och påverkas.

Något som är gemensamt för alla de skrivkurser jag har gått, de Att skriva-böcker som jag har läst är att de som tips säger åt den aspirerande författaren att ta en bok av sin favoritförfattare och skriva av ett stycke. Antingen att försöka skriva det som författaren själv men i andra ord, eller att helt enkelt skriva samma scen på sitt eget sätt. Det är en bra övning, influeras man av många författare så utvecklar man en egen stil minst lika väl som om man inte influeras alls. Faran kommer istället då det skall till att planeras en ny bok.

Som jag skrev i föregående inlägg så var jag fasligt inspirerad av Tad Williams när jag var yngre. Jag läste honom då jag var fjorton och plötsligt började jag skriva noveller om första världskriget (trots att detta är en så fruktansvärt liten del av Otherlandserien. Då jag tog inspiration från de böckerna till 2006 års NaNoWriMo så var det istället Science Fiction-delen jag hakade upp mig på.), något som jag aldrig hade varit intresserad av tidigare. Jag blev en första världskrigsnörd och läste På västfronten intet nytt, vilket bara spädde på mitt nörderi. Jag var inte särskilt varierad på den tiden. Alla novellerna handlade om en tjej, vid namn Jay, som på ett eller annat vis hamnade mitt i första världskrigets skyttegravar och där träffade hon alltid Paul Jonas (för det hette huvudpersonen i Otherland och han delade förnamn med huvudpersonen i På västfronten intet nytt. Det är ett förbannat bra namn.). Det fanns alltid två manliga biroller, Müller (återigen tagna rakt av från både Otherland och På västfronten intet nytt. Otherland hade en anledning till att döpa karaktärer från På västfronten intet nytt, men den tänker jag inte avslöja) och någon annan som jag inte minns namnet på. Och där fanns alltid en kvinnlig antagonist som herre Jeanine. Anledningen till att jag minns det här? Jag skrev väl i alla fall ett tiotal noveller på exakt samma tema. Den längsta var på runt trettio sidor och jag var så stolt när jag skrev ut den och såg hur lång den var. Jag var så rar på den tiden.

Nu var ju detta som sagt ett bra tag sedan och jag har blivit betydligt mindre influerad av andra författare. Eller snarare; jag skriver inte bara fanfiction längre. Jag säger inte att en författare inte skall läsa, tvärt om! Bara att en författare måste vara försiktig med vad hon skriver efter att ha läst. Att inspireras är en sak och kan förvånansvärt lätt glida över i att skriva exakt samma bok som någon annan.

För övrigt köpte jag Mullvaden idag (boken som Tinker, Tailor, Soldier, Spy bygger på). Kommer min nästa bok att bli en rafflande spionthriller? Eller kommer huvudpersonen att byta namn till Benedict? Mm… Jag gillar det namnet också!

Läste för övrigt just att Otherland tydligen skall bli film ^_^

 

Originell

Det finns bara ett begränsat antal berättelser, grundstommar, i världen. Det är en rätt deprimerande utgångspunkt när man tänker på det. Det finns ett begränsat antal grundstommar och de har alla redan blivit skrivna. hundratusentals, miljontals gånger, ty obegränsad är människans fantasi. Det finns näst intill obegränsat med varianter att framföra en av dessa berättelser.

Jag hör till den sortens människor som kan se en biofilm hur många gånger som helst om jag tycker om den (som ni nog har kunnat gissa er till vid det här laget). Tvärtemot vad många tycks tro så har jag inte fått för mig att den kommer att sluta annorlunda, eller att jag kommer upptäcka någonting som jag missade den första gången (även om sådant alltid är roligt). Nej, jag tycker om resan till målet. Jag tycker om att se filmer, eller läsa böcker, som är mer än sitt slutmål. Det är för övrigt ett mycket underhållande sätt att lära sig, och utforska, olika dramaturgier.

För att återgå till det jag faktiskt tänkte skriva om (det är ett under att jag verkar konsekvent såpass ofta som jag ändå gör. Det är alldeles för lätt att dra iväg åt något sidospår), så är det fruktansvärt svårt att vara helt originell. Vare sig din bok slutar sorgligt, lyckligt eller vemodigt så kommer många böcker att ha slutat på samma sätt. Dör hjälten? Överlever hjälten? Dör alla? Sätts skurkarna i fängelse? Får de varandra?

Tack vare att det finns så få variationer i grunden tvingas författare att utforska mer av de lager som skall klä in grundstommen av berättelsen och skilja den från mängden. Hur tyngande tanken på det begränsade antalet berättelser än månde vara så finner jag en drivkraft i just detta. Hur skall en författare göra sina böcker speciella? Hur skall en författare kunna chocka, och överaska, sina läsare och bevisa att ett begränsat antal grundstommar på intet sätt begränsar antalet varianter av dem?

Det hela handlar om tolkningar. Vi ser inte på saker och ting på samma sätt, och även små variationer på hur vi ser på något kan få stora förändringar för en berättelses slutgiltiga form. Och tack vara det kan en läsare hitta de varianter som tilltalar just henne i många olika författares verk.

Även om mina berättelser inte alltid följer mina egna preferenser, så tycker jag om när det goda vinner. Det har blivit vanligare och vanligare att gå ifrån den mallen, något jag tycker är synd. Vare sig det goda är i form av en riddare på vit häst eller en äldre kommissarie med grånande tinningar, så blir jag alltid gladast om det goda på ett eller annat vis segrar.

Har ni föresten hört talas om den här Benedict Cumberbatch? Riktigt duktig kille, kan nog bli något stort en dag.

Att skriva med känsla

Och nu talar jag inte om att göra en Ranelid och skriva med passion (vilket han i alla fall verkar göra, av senaste deltävlingen i Melodifestivalen att döma), utan om att projicera sina känslor till ett bränsle att skapa med. Ja, ni hör ju hur avancerat det här är! Skrivande 2.0!

Eller inte. Jag har många konstnärskolleger, och nu räknar jag med alla jag känner som på något vis sysslar med konst, samt de jag inte personligen känner, men som faktiskt är konstnärer eller författare och därigenom kolleger… Många av dessa säger sig använda sig av tunga upplevelser eller känslor i sitt skapande och skrivande och eftersom de senaste tolv månaderna har varit ganska tunga, rent känslomässigt, så tänkte jag testa det här. Nu har det ju inte varit någon stor, livsomvälvande händelse utan en lång rad elände som avlöst varandra. Och resultatet? Jag kan inte skriva när jag är deprimerad. Det går inte. Nix-pix. Intet. Niet, som ryssarna nog inte hade sagt i det sammanhanget.

För att skriva någonting vettigt behöver jag vara på ganska gott humör. Jag skall inte ha någonting att grubbla över eller några inre semi-trauman att bearbeta. Nu är det ju väldigt individuellt, det här med känsloskrivande, och det finns ju olika former av känslor. Glädje är en mycket bra känsla att skriva på, även vemod av den lindrigare sorten.

Idag kan jag skriva. Trots att världens fulaste hand tillhör mig (det är värre på riktigt, då kan man se fight-club-knogarna ordentligt).

Och har hittat ännu en underbar inspirationsbild. Eller om det blir drömomslaget till bok fyra…

Tidigare äldre inlägg